Rapport från karantän 2: Såg jag spöken?

KRÖNIKA. Att vara självisolerad gör att man ser saker ur ett annat perspektiv.

Denna vecka har jag sett två flygplan. Normalt flyger minst tjugo om dagen över oss, på sin väg till och från Bromma och ännu fler högt flygande till och från Arlanda. Men två på en hel vecka!

Först tänkte jag ”Skönt, åtminstone kommer några hem”, men sedan läste jag att en del flygbolag, för att behålla flygrätter inom EU, väljer att trafikera vissa rutter med tomma plan, med andra ord – spökflygningar.

Ända upp till för ett par veckor sedan tyckte jag att det var roligt att träffa folk – i hissen, vid entrédörren, i kyrkan, på restauranger och ute på gator och torg. Men nu blir jag en aning orolig och backar för att hålla avstånd. Umgänge har bytts till ogänge.

LÄS ÄVEN: Rapport från karantän: Världen har krympt till 76 kvadratmeter

Frun och jag har det bra, men med endast varandra som samtalspartners irl kan vi inte tala om det vi har hört i samtalsgrupper eller diskutera vad vi har upplevt när vi har varit ute med vänner. Känns lite som Adam och Eva, dock kan vi prata om kläder – tvätta, vädra, spara till dagen då vi äntligen kan lämna in dem – till Små Smulor, om plaggen numera är för små för oss , eller om de är utslitna, till annan butik för återvinning.

De senaste dagarna, tack och lov, har vi inte vissnat lika mycket som tulpanerna som vårt barnbarn levererade tillsammans med matvaror för en dryg vecka sedan.

Det sägs att barnbarnen är livets efterätt, men vad kan man säga om barnbarnsbarnen, varav vi har sju? En av dem fyllde tretton häromdagen, men vi kunde inte fira honom annat än per telefon och i sociala medier. Synd om oss – han bakar och bjuder på jättegoda tårtor. Hoppas han tar till knepet från Alice i underlandet – att fira ofödelsedagar. 

Förutom flygplanen har en av veckans höjdpunkter varit telefonkontakt med Årstapaviljongen som vill ha overhead film för tillverkning av skyddsmasker. Vi hade en hel ask från tiden före powerpointpresentationer. Smög ned och lämnade paketet ovanför brevlådorna, retirerade via trappan till sjunde våningen för att undvika hisskeliga kontakter. 

Begränsad som vår värld har blivit nuförtiden känns det viktigt att komma utanför stadsdelens gränser, så veckans biltur var till Nyckelviken i Nacka. Där gick en massa människor, visserligen på socialt avstånd från varandra, men bilen fick vara vårt skyddsområde.  

Michael Eyre, Liljeholmskajen

• krönika
• majk eyre

• Kommentera