Krönika: Coronakrisen i Hägersten gör mig till expert att fatta beslut

KRÖNIKA. Alla påverkas av corona oavsett ålder. Min son Folke tre år vill inte fortsätta på Bamsejympan i Fruängsskolan för vi föräldrar får inte vara inne i salen längre. Han vägrar, törs inte. Min pappa, 65-plussare, börjar bli mer och mer deppig av att sitta själv hemma utan att få besök av vare sig mig, mina syskon, barnbarn eller någon vän, törs inte.

Min dotter Edith, fem år, tittar på mig och säger:
– Mamma, vi får nog fortsätta att vara ute i skogen tills det finns någon medicin eller kanske plåster mot corona. 

De har diskuterat corona på förskolan. Hon har bra koll. Tvätta händerna, inte besöka morfar, inte resa och mest vara hemma med familjen. Hon är arg på viruset. Slås av hur mycket hon tar in via omgivningen. 

Numera spenderar vi våra helger i skogen med korv och bröd i ryggsäcken. Vi har besökt Älvsjöskogen och Årstaskogen gång på gång. Vi har snart hunnit uppleva både vår, sommar, höst och vinter i skogen. Det har blivit en ny vana för oss. Vi undviker människor och dras till naturen för att göra rätt. Men när vi är där så känns det som att halva Hägersten är i samma skog under samma dag och samma tidpunkt som vi.

LÄS ÄVEN: Krönika: Sista ordet om karantän?

 Att grilla korven är en utmaning. Grillarna går varma och många framförallt grillpeppade pappor vill grilla samtidig. Men vem grillar först?, får vi också plats? Eller ska vi avvakta? Vi måste verkligen hela tiden ta beslut i coronakrisen, stora som små. Är detta att utsätta oss eller andra för fara? Först slutade vi i familjen med allt över en natt. Satt hemma och gjorde ingenting bara vi fyra. Sedan pågick detta i tre månader, sex månader, åtta månader och snart ett helt år. 

Hemma och arbetar, stirrar på väggarna i köket dag ut och dag in. Slutsats månad åtta, Vi måste måla om! Min man kan inte arbeta hemifrån, han ser heller inte behovet av att måla om. Jag kan inte sluta leva. Kanske allra minst tillsammans med barnen, med familjen vi fyra. Men jag ställs hela tiden inför olika val. Val som vi även måste enas om. Med varandra, med grannar, med förskoleföräldrar, med förskolepersonal, peppade grillpappor, med medmänniskor. Med en massa andra människor.

När valen är gjorda ska jag sedan fundera på om det var bra val jag tog. Kanske stod jag lite för nära de andra när vi grillade korvlunchen, kanske borde Folke inte ens få välja att gå på Bamsejympan längre, visst kan barnen vara hemma från förskolan hela jul- och nyårsperioden, vi uppmanas ju till det, fast vi hade ju egentligen bestämt att vi skulle jobba några mellandagar. 

Nytt val att göra- blev det bra? Ännu ett val – funkar? Om och om igen. 

Nyligen kom det snö, vilken lycka! Långbropark blev det självklara valet, backen vid Metapontum here vi come! Väl framme så kändes det som hela Hägersten hade haft samma tanke. Var det för mycket folk? För trångt? Vi kan ju inte vända hemåt nu med barnen? Återigen ett nytt val. 

Coronakrisen är en kris för alla oavsett ålder, alla påverkas. Vid en kris kanske det inte alltid är självklart vad man väljer. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan kring val och det är kanske gott nog.  När coronakrisen är över har jag nog blivit lite av en expert på just beslutsfattande. Det känner jag på mig, så mycket som jag får öva.

Detta är en krönika där åsikterna är skribentens.
Vill du skriva en krönika, insändare eller debattartikel? Mejla: redaktionen@battrestadsdel.se

• Ann-Sofie W. Stendalen
• corona
• krönika

• Kommentera

Annons:

Annons: