Krönika: Liljeholmens värdshus och de försvunna kaffebönorna

KRÖNIKA. För många vilar det en sidenprasslande idyll över orden: Ett värdshus med anor från Carl Michael Bellmans tid. Några drömmer sig tillbaka till sommardagar då söta flickor gick runt och vallade får vid Årstavikens stränder. Kanske tittar man då på en kopia av ett vykort från år 1908. Värdshuset är stort och den främre delen är nymålad i gult.

Så pampigt var inte värdshuset den 6 juni år 1775 när Årstafrun gifte sig med ryttmästare von Schnell. Källarmästaren hette då Malmsten i efternamn och till sin hjälp hade han en stor skara drängar och pigor. Den enda noteringen prästen gjorde under 1870-talet var att källarmästarens hustru bara en enda gång gick till kyrkan och tog emot nattvarden.

Det förvillande i husförhörslängderna från 1780-talet är att det fanns en krog med en egen källarmästare och också att värdshuset hade en källarmästare. Värdshuset användes också som tingssal och här hölls då lösöresauktioner när någon från bygden hade gått i konkurs. Då strömmade nyfiket folk in i värdshuset och troligtvis fick krögaren sälja mycket öl till törstiga kunder.

År 1793 den 18 juli hade hertig Fredrik Adolf namnsdag och detta firades med ett slåttergille på ängen. Årstafrun slog på stort och slaktade två grisar, ett får och en kalv så att ingen skulle gå hungrig från festen. En av de inbjudna gästerna var källarmästare Schylander från Liljeholmens värdshus.

Söndagen den 19 november 1793 på Mårtensdagen fick Årstafrun ta del av det lokala sladdret. Kvällen innan hade källarmästare Schylander gift sig med Ulrica Zimmert. En av gästerna var hovmarskalk Carl Johan Drufva, som hade anställts av kung Adolf Fredrik år 1769. Två veckor senare knackade en dräng från Liljeholmens värdshus på hos Årstafrun. Drängen hade med sig en muntlig inbjudan till en hemvändarmiddag på värdshuset för det nygifta paret. Årstafrun var ensam hemma och sa ett hövligt nej tack med motivering att hon var mitt uppe i slakten och var sysselsatt med bland annat att baka paltbröd. I dagboken skrev att hon inte kände till något om hustruns släkt eller bekantskapskrets och visste inte heller vilka hon skulle störa samman med på detta kalas. Vad ryttmästaren tyckte om detta återbud får vi aldrig veta.

Prästen i Brännkyrka låg inte på latsidan när det gällde att hålla reda på värdshusen och krogarna. Det finns inga noteringar om att källarmästaren kunde läsa eller att hans familj gick till skriftermål med nattvard i Brännkyrka kyrka. Året efter bröllopet föddes en dotter, som avled strax efter förlossningen. Senare fick paret två barn till innan familjen bara försvann från värdshuset.

Det blev en del dramatik kring källarmästaren. Gustav III hade tillåtit judar att bosätta sig i Stockholm och syssla med handel och hantverk på ett sätt som inte konkurrerade med de olika skråna.  Judarna fick inte ha svenskar anställda. En av dessa judar blev kaffehandlare. En vårdag år 1794 vände han sig till källarmästare Schylander på Liljeholmens värdshus och bad att i värdshuset få deponera ett parti kaffebönor. I maj kom kaffehandlaren tillbaka för att hämta sitt kaffe men källarmästaren sa att han aldrig hade fått något kaffe. Handlaren ansåg sig ha rätt och vände sig till tinget. 16 maj hölls ett extra ting om de försvunna kaffebönorna och Årstafrun var där och lyssnade. Domen skulle avkunnas senare. Många anade att det snart skulle bli förbjudet att köpa och dricka kaffe och nu i maj förekom smyghandel med kaffe.

Domen avkunnades den 21 maj och Årstafrun var på värdshuset och lyssnade. Det framgår inte av dagboken vem som ägde kaffebönorna och källarmästare Schylander dömdes till husarrest och att bevakas av fjärdingsmannen. Två dagar senare fick Årstafrun höra att källarmästaren hade rymt men att han nästan omedelbart hade kommit tillbaka till värdshuset.

Vi vet inte om Årstafruns make umgicks med källarmästaren och hans hustru. På något sätt hade familjerna kontakt med varandra. Söndagen den 20 oktober år 1799 regnade det. Helt oväntat kom det två gäster, vilket Årstafrun inte brydde sig om. Hennes frisör kom samtidigt för att kamma hennes hår. Klockan fyra på eftermiddagen skulle hon vara en av de åtta faddrarna vid dopet av källarmästare Schylanders yngsta dotter Lovisa Fredrika. Barnet skulle döpas i Storkyrkan av den extra ordinarie hovpredikanten Carl Fredrik Ortman, som detta år var komminister i Storkyrkan. En av de andra faddrarna var professor Pehr Hilleström vid Konstakademin.

Något mer om anteckningar om källarmästare Schylander och hans familj finns inte i Årstafruns dagbok. Vi får heller inte veta hur det gick för den judiske kaffehandlaren.

Text och bild: Carin Önnestam

Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera