Krönika: När det var fest på Naboths ängar vid Sjövikskajen

KRÖNIKA. Sjövikskajen är en spännande upplevelse. Numera är det ett bostadsområde vid Årstaviken och det går att vandra längs stranden från Liljeholmen till Skanstull. Jag har de sista åren gått här ganska regelbundet och i alla väder. För att par dagar sedan dalade blöta snöflingor ner från himlen. Det var lugnt och Årstabron speglade sig i vattnet.

Februari är numera en månad fylld av ruskväder med dagarnas blötsnö och nätternas isglänsande gator. En sådan mulen dag är det svårt att föreställa sig att för fyrahundra år sedan kunde kalla vindar från Östersjön torna upp meterhöga snödrivor. Några termometrar fanns inte i stugorna och man uppskattar idag att det vissa dagar kunde bli 30 minusgrader kallt. Både människor och djur frös.

Alla träd höggs ner för att bli bränsle och området förvandlades snabbt till ett kalhygge. Vårarna kom sent och somrarna blev regniga och svala. Beteshagarna förvandlades gradvis till kärr och mossar och hit sökte sig orrar.

Väderomslaget kom i början av 1700-talet. Nu inleddes en tid, som ofta har kallats för ödemarkens vår. Sommarsolen torkade ut kärren och här kunde nu kreatur beta. Problemet var till vilken gård dessa nya hagar tillhörde. Markägarna började driva processer mot varandra och det kunde gå flera årtionden innan allt var löst.

En sådan markprocess har gått till historien. Det gällde Naboths ängar, som idag motsvaras av området vid Sjövikskajen. Vinnaren i denna tvist blev i början av år 1793 ryttmästare Christian von Schnell på Årsta gård. Han var 60 år gammal och hans hustru Märta Helena Reenstierna 20 år yngre. Denna kvinna började skriva dagbok i mars 1793 och fortsatte med denna vana fram till slutet av november år 1839. Hon brukar kallas för Årstafrun.

Årstafruns dagböcker har varit en del av mitt liv sedan hösten 1975. Då fick jag hoppa in som vikarie på studiecirklar om Stockholm i Bromma och Vällingby. Jag blev kvar på detta jobb i sex år. Det var tufft eftersom jag inte har vuxit upp i Stockholm. För att undvika alla fallgropar anknöt jag till Årstafruns dagböcker, som hade givits ut i ett sammandrag nio år tidigare. Bland det första som skildras är en fest på Naboths ängar.

På 1970-talet hade Vin-och Spriaktiebolaget köpt området och här byggt en anläggning för att bland annat tappa vin från tunnor till flaskor. All mark kring byggnaden var då avspärrad och det gick inte att gissa sig till hur området hade sett ut i slutet av 1700-talet.

År 1793 kom våren med snösmältningen tidigt. Det gick bra att färdas med häst och vagn till Uppsala. I denna stad skulle Årstafrun och hennes son Hans Abraham vara med om en jubelfest och också fira att sonen hade blivit sergeant. Han var 13 år gammal och till föräldrarnas stora sorg inte road av livet som militär. Vad sonen tyckte om att följa med sin mamma på visningen av Uppsala domkyrka framgår inte av dagboken.

Mars månad kom och gräset började spira runt Årsta gård. Årstafrun hade beslutat sig för att ordna ett slåttergille på Naboths ängar i juli. Hennes man hade med åren blivit en smula grinig och tyckte inte om att gå på kalas. Vi vet inte hur motvilligt han ställde upp på kravet att vara värd på ett slåttergille.

Till slåttergillet i juli var det mycket som behövde köpas in. Dessutom måste Hans Abraham få en ny blå uniform. Årstafrun började gå igenom sitt skåp med porslin och skrev upp allt som borde köpas. Det behövdes två punchbålar och två skålar för sås. Det bästa och vackraste porslinet kom från Rörstrands porslinsfabrik.

Porslinet såldes i Nordenstolpes magasin vid kyrkobrinken. Familjen Nordenstolpe ägde Rörstrands porslinsfabrik och Årstafrun hade hos gemensammabekanta träffat hovjunkare Nordenstolpe. Tack vare honom hade hon fått komma in i stallet vid Haga slott och där bekantat sig med hästarna. Mest spännande var de små ölänningarna, som hon fick böja sig ner för att klappa. Ölänningarna är numera en utdöd hästras.

I dagboken framgår att det var i Nordenstolpes porslinsmagasin som den högre medelklassen träffades. Den här gången stötte hon samman med justitieombudet Nils Brygger och fick höra sladder om en process, som just hade avslutats. Tyvärr berättar inte dagboken mer om Nils Brygger. Släkten kom från Gotland och var mycket musikalisk. En bror till Nils Brygger hade blivit känd för sina fina tolkningar av Fredmans epistlar.

Några veckor före kalaset ledde stalldrängen fram ryttmästarens häst och han fick hjälp att ta sig upp på den. Nu red han till ängarna och vid hemkomsten konstaterade Årstafrun att den var 19 år sedan hennes make hade varit vid ängarna. Nu var han där som ägare av dessa marker.

Jag är övertygad om att ryttmästaren aldrig hade kunnat föreställa sig att hus, större än Katarina kyrka, skulle växa upp på hans beteshagar.

Text: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• årstafrun
• carin önnestam
• krönika

• Kommentera