Krönika: När jag fick tips på t-banan om en filt med rosor

KRÖNIKA. Det kan bli spännande möten i tunnelbanan. Jag satt i tunnelbanan på väg till Skärholmen när jag helt oväntat hörde en viskande röst bakom ett visir talade om för mig att det fanns filten ”Det är en ros utsprungen” i de nya svenskarnas affär i Skärholmens centrum. Jag gick dit, blev förtjust i filten och köpte en. Den ligger ni på min säng och manar till läsning av bibeln. Mötet med de nya svenskarna i affären blev som en symbol av julens budskap om frid och försoning.

Går detta att predika om detta i en stadsdel där muslimer och kristna stöter på varandra i den livliga handeln vid torget i Skärholmen? Alla känner till konflikterna i Mellanöstern men ingen pratar om det. Vi konstaterar bara att kilopriset för potatis är hälften av priset i min förorts ICA-hall. Sedan säger vi några ord om barndomens jular.

Jag växte upp under skuggorna av Hitlers stövlar. På jularna sjöng vi alltid psalm nummer 113 i vår nuvarande psalmbok om att en ros har börjat blomma. Att en filt med rötter i en annan religion i folkets fantasi har blivit en tolkning av en psalm är fantasieggande och skulle ha varit helt otänkbar i min barndomsstad Göteborg. Här var det syndabekännelsen som var det viktigaste under högmässan. Det var kallt på nätterna och några varma filtar ägde vi inte. Det hände att vi la tidningspapper mellan lakanet och den tunna filten för att det skulle bli varmare i sängen. Det prasslade och jag funderade på om det var trollen som bjöd upp till dans under vintergatan.

Hemma hos oss var julen färglös. Mamma avskydde färgsprakande julgranskarameller och jag var ensam i klassen om att inte kunna vika tunt silkespapper.

Mina ögon vandrar tillbaka till filten. Den är tillverkad i Kina och det saknas information vem som har ritat mönstret. Kanske är det en katalog från en engelsk trädgårdsfirma eller en färgglad sagobok om en dockas nattliga äventyr i en blomsterhandel som har inspirerat den okände konstnären. Livet under det andra världskriget känns nu som en ond dröm, en frusen tillvaro där de enda blommorna var iskristallerna på fönstren.

Maten under vintermånaderna var ett stort problem. Allt utom fisk, potatis och rotsaker var ransonerat När det var kallt gick inte fiskebåtarna ut och då fick vi till middag vit mjölsås med persilja och kokt potatis. Det blev något av fest när det stod kokt torsk på matbordet. Mamma odlade persilja i söderfönstren. Den smakade ingenting, var blek och de sönderklippta bladen simmade som skrämda små fiskar runt i den klimpiga såsen.

LÄS ÄVEN: Krönika: Strövtåg i Liljeholmen med Erik Asklunds bok i handen.

Det blev julafton och efter kyrkobönen klocka fyra på eftermiddagen kom pappas ogifta syskon hem och vi hade en liten andaktsstund. Vi sjöng om julen som en ros och några fromma julsånger. Det var vinter och vicevärden hade slutat att elda för dagen. Det gick inte att se ut eftersom fönstren var täckta med iskristaller. Efter detta blev det middag med potatis inlagd sill, brysselkål, mammas hemgjorda julkorv och julskinka. Jag frös eftersom vicevärden måste spara på veden. Vi hade värmeledning i vårt hus vilket var en lyx under 1940-talet Jag drömde om att få en tjock, varm och färgglad filt i julklapp. Detta var en lika omöjlig julklapp som en resa till månen.

Min äldsta faster påpekade under middagen att hon som nyexaminerad folkskollärarinna hade av farmor tvingats att betala pappas prästutbildning, Hon skulle därför ha de bästa bitarna. Att ge syskonbarnen trevliga julklappar var det inte tal om.

LÄS ÄVEN: Krönika: Här är Vintervikens spännande historia

Några glada minnen av barndomens kylslagna jular har jag inte. Tråkiga gudstjänster avlöste varandra. Pappa var präst i Annedalskyrkan och vi bodde vid Linnéplatsen. Vissa jular var det snö och då gick syföreningstanterna vakt i Slottsskogen och spanade efter prästernas ungar. Det var brott mot sabbatslagen i tio Gids bud att inte gå till högmässan och rabbla syndabekännelsen och då bli medveten om att skidåkning på söndagar var en lika stor synd som att stjäla. En jul i gryningen la jag en lapp på köksbordet att jag var i Slottsskogen och tänkte komma till Annedalskyrkan idrottskläder och placera skidorna utan porten till konfirmandrummen i källaren.

Det väckte visst uppståndelse bland de fåtaliga kyrkobesökarna att jag kom klädd i sportbyxor och kängor. Många år senare berättade en av sladdertant Elin att hon aldrig kunde förstå min fascination av friluftsliv. Annedalskyrkan var som vackrast vintertid när det sneda vinterljuset smög sig in genom de höga fönstren.

Livet har blivit mycket bättre än jag väntade mig som barn. Bilder av ransoneringskort finns i historieböckerna och det går att före julafton köpa röda rosor i livsmedelsbutikerna.

Det bästa för mig är att jag slipper frysa på nätterna och kan njuta av den färgsprakande filten när jag vaknar.

Text och bild: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera