Krönika: När Liljeholmens värdshus var sjukhus för sårade soldater
ÅsikterKRÖNIKA. Äntligen kunde major Johan Georg de la Grange komma hem till Åseda i Kronobergs län. Det var tidigt på hösten år 1807. Det mesta var sig likt och kyrkans vitkalkade ytterväggar glittrade i solen. På kyrkogården hade hans andra dotter fått sitt sista vilorum. Hon hade avlidit i samband med förlossningen samtidigt som han marscherade med sina indelta soldater för att våren 1805 delta i kriget mot kejsare Napoleon. Vid denna tidpunkt hade de franska trupperna gått fram som segrare över de områden som idag är Tyskland och Polen. De enda motståndarna var England och Sverige.
Detta krig slutade illa för svenskarna. I november år 1806 tvingades svenskarna att kapitulera inför marskalk Bernadotte. Officerarna förhördes noga och den franske marskalken upplevde att den som hade de mest intressanta upplysningarna var major de la Grange. Därför skickades han vidare som krigsfånge till kejsare Napoleon för ytterligare förhör. Här blev majoren kvar i tio månader innan han kunde få vara med om en fångutväxling och få återvända hem. I samband med frigivandet fick han intyga att aldrig mer ingå i något militärt stridande förband.
Det hade hänt en hel del i hans familj under hans frånvaro. Vid ett tillfälle under kriget hade han fått permission och kunnat fara hem. Nu syntes resultatet av detta. I vaggan låg den livskraftiga dottern Emilia, som nu var flera månader gammal. Den äldsta dottern, den tvååriga Axianna, tultade runt på golvet.
Johan Georg de la Grange var nu en välutbildad militär med yrkesförbud. Detta gällde inte omsorgen av de indelta soldaternas situation. Reglerna för dessa män var hårda. Om de avled eller var för gamla för att delta i exercisövningarna måste de flytta från soldattorpen. Några soldater hade avlidit under kriget och nu hade deras änkor och barn tvingats att flytta.
Georg de la Grange var ansvarig för Sunnebo husarers skvadron. Området med soldattorp var sort. Det sträckte sig från gränsen till Halland till trakterna söder om Växjö, där han bodde i Åseda. Nu började Johan George rida runt i bygderna för att besöka de indelta soldater som fått komma hem strax efter kapitulationen och också änkorna till de stupade soldaterna. Överallt ställdes han inför samma problem. Vad skulle det bli av soldaterna och deras familjer? Fick de skickas ut i ett nytt krig? Vad innebar det att ha blivit hemskickad som krigsfånge?
Änkorna var utblottade och hade med sina barn blivit hänvisade till fattigstugan. Här saknades ofta mat, kläder och bränsle att värma upp bostaden. De flesta han besökte kunde inte läsa och de hade fått veta vad som hände tack vare söndagarnas kungörelser i kyrkan. I krigsarkivet finns en skrivelse från major de la Grange riktad till den del av majorexpeditionen som ansvarade för rättsfall. Den är fyra sidor lång och består av två ark. Den första sidan är helt läsbar beroende på att det är ganska god kvalité på papperet. Texten på baksidan går med möda att läsa på grund av att första sidan bläck har trängt igenom. Allt annat går inte att läsa på grund av att papperet är mycket dåligt och bläcket flyter ut. Det jag fick ut ger en skrämmande inblick i soldatänkornas fattigdom och utsatthet. Så här fick det inte gå till. Någon borde ta ansvar för de indelta soldaternas levnadsvillkor. Dessa missförhållanden borde vara hela försvarets ansvar och inte lastas över på landsbygdens socknar.
Jag har inte kommit underfund med varför hertig Karl vände sig till Johan Georg de la Grange för att organisera den militära sjukvården i Stockholm. Den som bäst har skildrat denna verksamhet är Årstafrun.
Årstafrun var noga med att följa med allt som hände. Hon läste regelbundet tidningar och var en stor beundrare av kejsare Napoleon. Lördagen den 5 mars år 1808 fick hon av besökare veta att ryssarna som fiender tågat in i Finland. Tre dagar senare kom en bulletin om att ryssarna tågat in i Finland och att svenskarna hade tvingats att retirera. Det märktes genast i Stockholm att landet var indraget i krig. Livsmedelspriserna steg genast. Årstafrun höll reda på utskrivningarna till Lantvärnet och fick av olika besökare information om allt som hände i Finland. I dagboken förfasade hon sig över alla som hade stupat. Onsdagen den 21 september läste hon i tidningen att svenskarna i ett slag förlorat 800 man men retirerat i god ordning. Detta var en vecka efter slaget i Oravais.
I november skildrade Årstafrun i sin dagbok livet i Liljeholmens värdshus, som nu hade blivit ett sjukhus för sårade och sjuka soldater. Stanken var outhärdlig och de sjuka låg på halm direkt på golvet. Allt var smutsigt och det låg avföring på golvet. Några dagar senare kom ett bud från ansvarig för sjukvården major de la Grange med en begäran att få ordna en begravningsplats i Årsta hage för de som hade avlidit. Ersättning skulle utgå, men den skulle överlämnas till Brännkyrka sockens fattigkassa.
Det framgår senare i dagboken att Årstafrun visste vem major de la Grange var. Hon skildrade aldrig hans utseende och vi får inte veta hur han under denna kaotiska tid såg ut. Majoren hade det bekymmersamt som sjukvårdsansvarig. Vem skulle bekosta vården av de döende soldaterna? Det saknades en ordentlig organisation från kungens sida av detta krig. Johan Georg de la Grange sökte sig nu till de grupper av officerare och ämbetsmän, som önskade avsätta kungen. Revolution eller inte?
Att ansvara för sjukvården innebar kontakt med både officerare och manskap. Missnöjet med kungens sätt att sköta kriget diskuterade i några hemliga sällskap. Kritiken tog fart i början mars år 1809 när generalmajor Carl Johan Adlercreutz kom till Stockholm. Han hyllades som krigshjälte eftersom han framgångsrikt i krigets början hade vunnit flera fältslag. I sällskapen fördrog många att bortse från att han hade varit förloraren i slaget vid Oravais den 14 september 1808.
Kriget gick sämre för var dag som gick. När Gustav IV Adolf beslöt sig för att själv ta kommandot över den södra armén ansåg flera grupper att situationen var ohållbar. Tidigt på morgonen måndagen den 13 mars tågade Carl Johan Adlercreutz och sex andra in i slottet och häktade kungen. Han greps och sattes i husarrest. Några timmar senare nådde denna nyhet Årsta. Hon konstaterade att slottets portar var stängda. Västra armén under ledning av Georg Adlersparre hade nu kommit till Västerås. Mjölkbudet, som farit in till stan, hade efter det att hon sålt mjölken svårt att komma hem på grund av trängseln på gatorna.
Johan Georg de la Grange var med och fängslade kungen. När allt var över insåg gruppen att både marskalk Bernadotte, som förde befälet över de franska trupperna i Tyskland, och kejsare Napoleon borde underrättas om vad som hade hänt och att hertig Karl var ställföreträdande regent. Johan Georg de la Grange kunde inte användas i ett eventuellt kommande krig. Han utsågs nu att personligen söka upp både marskalken och kejsaren. Detta blev Georg de la Grange första och enda diplomatiska uppdrag.
Text: Carin Önnestam
Bild: Larssons Ateljé (Liljeholmens värdshus, som revs 1910), Bernt Fransson (Åseda kyrka)
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.
Mest lästa:
Följare 19,5k