”Vi har vintagekoffertar – men ingen skola”

(Uppdaterad: Första stycket till: Vi har vintagekoffertar, men ingen kommunal skola med riktig permanent lokal.)

KRÖNIKA. ”Jag älskar Midsommarkransen och skryter missklädsamt ofta om att vi har en bio i huset (och hade en musikfestival på innergården i våras). Vi har sushi, thaimat, minst två indiska restauranger, veganpizza, danska mackor, galet många frisörer, kroppkakor, en yogastudio och flera gym, en vintagebutik inriktad på lampor och en annan på koffertar. Vi har tusentals barn i området – och barnantalet ökar ständigt. Men vi har ingen kommunal grundskola. Sug på det: Vi har vintagekoffertar, men ingen kommunal skola med riktig permanent lokal. Det känns som ett skämt och jag kan bara beskriva Midsommarkransens skolsituation med ett ord. Hysterisk.

När jag började skolan hamnade alla 20 lekisbarnen självfallet i samma klass. När min sons grupp på runt tio fem-sex-åringar lämnade Svandammsgårdens förskola spreds de ut till minst sex olika skolor. Hela sista halvåret minns jag som en räcka av nervösa samtal mellan föräldrar över galonkläderna i förskolans kapprum:

”Vi missade att bekräfta vår plats i kön till Västberga, men hoppas vi har chans hos Pilgrimsskolan. Eller så får Tindra börja på Vittra och kanske byta till nästa år.”

Kort sagt: I stället för att skolplatsen kommer till dig, vilket den gjorde för inte alls länge sedan (innan Midsommarkransen förtätades samtidigt som någon medelmåtta glömde att planera för skolor) har ansvaret skyfflats över på varje enskild familj. Skolplatsen har blivit som en hajpad börs.

Förutom det uppenbara med stress och splittring av barngrupper så får Midsommarkransens skolkaos konstiga bieffekter:

* När alla föräldrar ställer sina barn i ALLA köer för att ha en plan b, c, d och e, så förlorar kösystemet sitt värde. Att en skola har 400 barn i kö till kommande förskoleklass betyder inget annat än att man har 400 barn i kö. Det betyder inte att ens en enda familj har skolan som sitt förstahandsalternativ och vill gå där.

Jag har suttit i styrelsen på ett föräldrakooperativ-fritids där vi varje år har haft tre gånger så många barn i kö som det finns platser. Men de senaste åren har vi ändå inte kunnat fylla platserna. Ungefär hälften av de köande har nämligen utgått för att de inte fick skolplats i närheten. Och en fjärdedel har bara råkat hamna i fritidskön av bara farten (när föräldrarna ställde dem i alla upptänkliga köer) utan att familjen var intresserad. Det gör verksamheten väldigt svårplanerad.

* Förr var det någon enstaka undermedicinerad förälder som ställde sitt barn i kö till skola redan på BB. I dag är det vardagsmat, vilket i sin tur leder till att de populäraste skolorna framförallt har elever födda i början på året. De vars föräldrar hann paxa plats i tid.  (”Vad blir nästa steg? Att man ringer skolan redan innan man börjat göka?” som en luttrad lärare sa.)

Varför finner vi oss i detta? Och hur länge till kommer vi att göra det? Ja, jag fattar att det tar tid att projektera en ny skola och att inget kan göras i en handvändning. Men de växande barngrupperna i området kan ju inte ha kommit som en chock för någon. Jag vill slå någon. Men vet inte ens vem. Och det gör mig också förbannad.”

Terri Herrera Eriksson

Fler krönikor av Terri Herrera Eriksson här

• krönika
• Terri Herrera Eriksson

• Kommentera