OEI-utgivningsfest för Baudelairefraktalen och Mezzaninen

Tisdag 12 december
kl. 18.00 – 21.00
Teatersalongen, Hägerstensåsens medborgarhus

Lisa Robertson läser ur sin bok The Baudelaire Fractal, vars svenska översättning, Baudelairefraktalen (OEI editör), vi firar under kvällen. Bokens översättare, Jonas (J) Magnusson, samtalar med Robertson om skrivandets fraktala logiker. Baudelairefraktalen är Robertsons första roman, i vilken huvudpersonen, Hazel Brown, en morgon vaknar upp på ett hotellrum och inser att hon är upphovspersonen till Charles Baudelaires samlade verk.

”Efter en lång frånvaro hade jag nu återvänt till Vancouver som besökare. Jag hade hållit min föreläsning om kringströvande, skräddarsömnad, sysslolöshet och tvivel. Jag hade pratat, festat, sovit. Morgonen därpå, ensam på hotellet, vaknade jag med den kroppsliga insikten att jag hade blivit författaren till Baudelaires samlade verk. Till och med de oskrivna texterna, anteckningarna och utkasten som begrundats och lagts åt sidan, och likaså all brevväxling, missarna och de felslagna ansatserna och övergivna verserna, dagboksanteckningarna: jag skrev dem.” (ur Baudelairefraktalen)

Lisa Robertson är poet och författare, född i Kanada och idag bosatt i Frankrike. Hon har bland annat skrivit böckerna Boat, Anemones: A Simone Weil Project, Cinema of the Present, Nilling, The Weather (Vädret), Occasional Works and Seven Walks from the Office for Soft Architecture, Debbie: An Epic och XEclogue.

Poeten och översättaren Helena Eriksson läser ur och talar om sin översättning av Anne-Marie Albiachs roman Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse (OEI editör), vars utgivning vi också firar under kvällen.

Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare. 1971 utkom hennes poesibok ÉTAT, utan tvekan en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid; enigmatisk, förtätad, elliptisk, krävande. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, uppenbarar andra spår och tonaliteter, också här i en typografiskt ytterligt uppbruten form, men nu i ett landskap som är mer vintrigt, nattligt och stratifierat. I sin oavslutade, paradoxala och svindlande roman Mezzaninen, postumt utgiven 2019, driver hon prosan mot dess yttersta gränser. ”I smärtan vittnar skriften, buren av en skoningslös klarhet – och ett intensivt jubel – om den verklighet som är Catarina Quias, och hennes dubbelgångare Anne-Marie Albiachs.” (Marie-louise Chapelle och Claude Royet-Journoud)

”Catarina Quia skrev hädanefter i en cirkel. Hon visste inte från vem eller varifrån denna cirkel härrörde. Språken omkring henne blev fragmentariska och de personer hon mötte hotade, efter att ha tyranniserat hennes kropp, också hennes förstånd. Catarina Quia levde där mezza voce i en dröm, minnet av den kom och gick, i sömnen – men också i vaket tillstånd.” (ur Mezzaninen)