FILMRECENSION: ”Past Lives” kan vara höstens bästa film

RECENSION. Den koreansk-kanadensiska regissören Celine Song har gjort filmdebut. I filmen ”Past Lives”, som nu visas på lokala biografer, bjuder hon på en halvt självbiografisk berättelse om ett förhållande som aldrig blev.

Redan när Na Young (Greta Lee) går i grundskolan är hon övertygad om att hon en dag kommer gifta sig med klasskompisen Hae Sung (Tee Yo). När de är tolv år gamla bestämmer sig dock Na Young och hennes familj för att flytta till Toronto. Vid ett tillfälle får vi se en hjärtekrossad Hae Sung, som blir kvar i Seoul, ta avsked av Na Young i ett gathörn innan han svänger in på en grå bakgata. Detta medan Na Young går upp för en lång trappa – något som ger en ledtråd om hur deras liv ska komma att utformas.

Vi spolar fram tolv år. Hae Sung lever ett slätstruket liv hemma hos sina föräldrar i Sydkorea. Efter att ha genomfört den obligatoriska militärtjänsten ägnar han sig åt studier, vilket varvas med sena utekvällar på krogen. Samtidigt har Na Young bytt namn till Nora och etablerat sig som pjäsförfattare i New York. En dag får Nora plötsligt nys om att hennes ungdomsförälskelse har försökt få kontakt med henne, och hon bestämmer sig för att skicka en vänförfrågan på Facebook.

Inte långt därefter sitter de och tittar på varandra via en skakig Skype-lina. Tolv år har passerat sedan senast. “Det är helt ologiskt”, säger Hae Sung under deras första samtal innan han fortsätter: “Jag har saknat dig”. Nora svarar: “Och jag dig”.

Efter en tids intensivt skajpande bestämmer sig den ambitiösa Nora för att pausa kontakten med Hae Sung. Det går helt enkelt inte att vinna Pulitzerpriset om man lägger samtliga av dygnets 24 timmar på att titta efter flygbiljetter till Seoul. Precis som för tolv år sedan råkar tajmingen vara fel och deras relation tar slut, lika abrupt som den gjorde när de var barn.

Dialogen är trovärdig och avskalad på ett sätt som för tankarna till Richard Linklaters Before-trilogi. Det blir aldrig tråkigt. Tvärtom: allt det där som inte sägs är det som gör filmen så lågmält intensiv – vilket också är helt avgörande för varför den drabbar mig så mycket. Genom hela filmen finns ett närmast outtalat hopp hos Hae Sung och Nora om att det till slut ska bli de två. Det gäller även i filmens tredje akt, som utspelar sig ytterligare tolv år senare. Då bor de fortfarande i olika länder och Nora har dessutom gift sig med amerikanen Arthur (John Magaro).

Det där hoppet finns hos mig som tittare också, men det trycks samtidigt undan av en stress som infinner sig under filmens gång, och som jag har svårt att förklara. Det brukar väl oftast lösa sig för de två huvudpersonerna i romantiska dramer? Men vi alla tre – jag, Nora och Hae Sung – vet någonstans att det redan är för sent. Scenen när de äntligen ska deklarera sin kärlek för varandra kommer inte att komma. Den är i stället utbytt mot en två minuter lång evighet där Nora och Hae Sung ser varandra djupt in i ögonen utan att säga ett ord. En bra mycket mer minnesvärd scen än alternativet.

Past Lives visas på flera biografer under september/oktober, bland annat Bio Aspen

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Du prenumererar väl? Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjös bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• Bio Aspen
• film
• Past Lives
• recension

• Kommentera