Mälarhöjdsbördiga Elsa Fryklund på Stadsteaterns scen: Allt började i Betelkyrkan

hägersten mälarhöjden

Scen- och musikalartiststudenten Elsa Fryklund som växt upp i Mälarhöjden står i höst på Stadsteaterns scener i de båda föreställningarna Shakespeare in love och Öppna era hjärtan.

För två år sedan, direkt efter gymnasiet kom Elsa in på Göteborgs scenskolas musikalprogram som tar in åtta personer vartannat år. I höst gör hon sin praktik på Kulturhuset Stadsteatern.

Elsa är verksam inom flera olika delar av kulturlivet. Förutom på jobben på Stadsteaterns stora och lilla scen jobbar hon som översättare och nu till hösten sätts hennes nyöversatta ”Mitt livs berättelse” (The story of my life) upp på Göteborgsoperan.

Elsa berättar att en stor anledning till varför hon kom in på scenkonstens bana är att hennes mormor – som är från Linköping -jobbade som guide på Linköpings Guideklubb som varje år satte upp dramatiserade vandringar.

– Där fick jag vara med, först som statist men avancerade snabbt och fick några repliker och till sist fick jag en egen sång minns jag. Sen dess har det nog varit som ett omedvetet kall, jag bara måste få hålla på med teater.

Mycket av Elsas introduktion till scenkonsten började i Hägersten.

– Jag testade allt möjligt. Jag tog pianolektioner i Betelkyrkan, spelade cello och teater på Kulturskolan i Bredäng, dansade balett i Midsommarkransen och började sjunga i Chorista i Uppenbarelsekyrkan.

– Det var i och med sången som jag började hitta mig själv och det var också det som öppnade ögonen för olika sorters musik. Kören gav mig erfarenhet av konserter och korta turnéer till andra kyrkor i Sverige. En höjdpunkt var när vi var med som barnkör i Carmina Burana på Folkoperan. Då fick jag en försmak av vad sång och gestaltning ihop verkligen kan vara.

Hur var det att växa upp i Mälarhöjden?

– Det är och var ett fantastiskt fint ställe att bo på. Närheten till vatten och skog är jag väldigt tacksam för att jag fått. Många av mina närmsta vänner lärde jag känna i grundskolan på Mälarhöjdens skola och vi umgås fortfarande och promenerar ofta längs vattnet.

Text: Olger Proko

Bild: Privat