Från sprit till surdeg – Aspudden 45 år senare

KRÖNIKA. ”Jag trivs rätt bra här, fast det har kommit mera lättklädda och fler fyllon på senare tid.”

Så inleds regissören Rainer Hartlebs legendariska dokumentär om Aspudden som heter ”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett System”. Namnet kommer från en teckning som en lågstadieelev ritade i skolan och som i all sin enkelhet pekar ut det som prägade dåvarande Aspudden – Systembolaget.

Filmen spelades in 1970 då det var en helt annan stadsdel än den idyll det är idag. Sprit, istället för surdeg. Misär, istället för medelklassmecka. Den som i filmens början står vid tunnelbanestationen och trivs trots alla ”lättklädda och fyllon” är en parant dam i blå hatt. Hon sticker ut från mängden, för på den tiden var det tandlösa farbröder med flaskan i hand som dominerade.

Människor som är olyckliga och söker tröst i alkoholen, som direktören på Stockholmshem uttrycker det i filmen. Han som placerade ensamma, alkoholiserade män i de små arbetarlägenheterna i den ökända förorten.

Bild från filmen ”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett System”.

Aspudden är inte ensam om att ha gentrifierats, förvandlats. Men det som slår mig när jag ser Hartlebs dokumentär är hur fort det gick. Första gången jag såg filmen fick jag nypa mig i armen för att begripa att detta utspelades på 70-talet, mina uppväxtår, och inte 50 år tidigare.

En scen visar till exempel när filmteamet går in i en lägenhet på Lilla Aspuddsvägen där en kedjerökande kvinna sitter i soffan och knappt märker att hon får besök. Toalettstolen i badrummet är vält. Idag kallas samma gata ”Söderorts bästa adress” med kvadratmeterpriser på över 80 000 kronor. Dåtidens Aspuddenbor hade inte ens kunnat köpa en meter av dagens lägenheter, eftersom årslönen låg runt 20 000 kronor.

En annan scen är inne på ölkaféet Aspen på Luciadagens morgon. Stammisar som druckit frukost dansar med servitriser med glitter i håret. Servitrisen Maj sätter händerna på höfterna och tittar rakt in i kameran när hon tar ställning för sina ”gubbar”, som ju måste få lite julstämning oavsett vad myndigheterna tycker om att servera alkohol så tidigt på dagen. ”Det struntar jag i”.

Det här är filmens mest minnesvärda scen, tycker regissören själv när jag ringer upp honom. För den visar den andra sidan av slummen.

– Den scenen är fantastisk och utstrålar en sådan medmänsklighet. Sådan var tidsandan, så här såg Sverige ut, säger Rainer Hartleb.

Samtidigt var han förvånad över hur utslagna många var.

– Ja, det var riktigt illa på så många håll och märkligt att man inte tagit tag i det tidigare.

Om det är något han hoppas att filmen bidragit till, är det att människor fick upp ögonen för bortglömda och negligerade människor.  

Men Aspuddens dåliga rykte bestod i många år till och så sent som in på 90-talet vägrade min vän taxichauffören ta körningar hit, det var ”en kniv i ryggen”. Sedan gick omvandlingen fort. Nu är den största risken med att ge sig in i stadsdelen att krocka med en mobilzombie, någon som stirrar i sin iPhone utan att se sig för.

Jag tycker att det är hög tid att någon gör en uppföljare på Rainer Hartlebs film, 45 år efteråt. Jag frågar honom:

– Det vore helt klart intressant, men det kanske inte är jag som ska göra det utan någon annan. Någon som genom det lilla sätter in det i ett större sammanhang och skildrar den samhällsförändring som inte bara Aspudden, utan stora delar av Sverige har genomgått.

Anna Svensson

Läs kommentarer till artikeln på Bättre stadsdels Facebook-sida.

• krönika

• Kommentera