Krönika: Hägerstens försvunna kulturarv

KRÖNIKA. Jag är mycket upprörd. För ett par dagar sedan sökte jag mig till det stora huskomplex, som när det invigdes i början av 1980-talet hade namnet Kastanjens servicehus på Majstångsvägen 4 i Midsommarkransen. Detta var ett ställe där de sydvästra förorternas pensioner kunde åldras med värdighet. Vad har hänt? Av anslagen att döma har flera delar byggts om till studentbostäder och barnvagnarna utanför skvallrar om ett stort dagis. Vad har hänt med de föremål, som under årens lopp skänktes till servicehuset? Har de slängts eller är de undanstoppade i ett förråd? Varför har man så hårdhänt städat undan områdets historia?

Vårvintern 2009 fanns det på Kastanjen ett temporärt boende för personer, som av någon anledning inte kunde bo i sina hem. Min make David fick vara där under de sex veckor vår bostad handikappanpassades. Han hade under julhelgen fått en stroke och hade stora svårigheter att gå. Vården var fantastisk bra med sjukgymnastik fem dagar i veckan och husmanskost, som lagades i Kastanjens restaurangkök. Vi brukade ge oss ut på upptäcktsfärd med David rullstol och efter två veckor med rollator i det stora huset. Vid ingången fanns en staty, som föreställde Hjalmar Branting. Det var en barsk statsminister med en genomträngande blick som mötte besökarna.

Statyn stod på en vacker sockel och hade skänkts till huset av Eijnar Andersson och hans hustru. Ibland funderade vi på vem givaren var och hur det kom sig att han hade ägt en staty av arbetarrörelsens store hövding. I dagarna har jag fått veta mer om den nu försvunna statyn. Eijnar Andersson hade hittat den under en buske i det gamla folkparksområdet i Västberga. Statyn placerades i en tom barnvagn och sedan drog Eijnar hem den till sin bostad i Kastanjens servicehus. Här skrubbade han statyn ren och kontaktade polisen. Vem hade förlorat en staty i Västberga? Ingen hörde av sig, vilket innebar att Eijnar fick behålla statyn. Nu kostade han och hans hustru på den en vacker sockel och skänkte den till servicehuset.

Södra Folkparken kom till i slutet av det första världskriget. Den invigdes av Hjalmar Branting och här valtalade han sensommaren 1920. Några år efter starten fick parken ekonomiska bekymmer, som bland annat berodde på kalla och regniga somrar samt att det var nöjesskatt på dansbiljetterna. Hösten 1927 bröt en eldsvåda ut och efter detta kom dråpslaget. Parken tvingades att gå i konkurs.

Ordförande i Södra Folkparkens förening Bernard Johansson var mycket ordentlig. Parken såldes till familjen, som ägde Gröna Lund. Nu hade kapitalet segrat över arbetarnas ansträngningar. Alla inventarier bokfördes. Här fanns två värdefulla statyer. Den ena var Gottfrid Larsons ”Valsverksarbetarna”, som hade deponerats till parken av konstnären. Han kom och hämtade statyn och den finns nu i trädgården till Spetsmuseum i Vadstena. Den andra var Adolf Johanssons stora staty av Hjalmar Branting. Denna staty var resultatet av en insamling och kunde därför inte ingå i konkursboet. Folkets Park i Södertälje lovade att ta hand om statyn och sätta upp den vid parkens kärleksdamm. När inventarieförteckningen var klar kunde Bernard Johansson konstatera att ingenting som påminde om den kämpande arbetarrörelsen fanns med i köpet av konkursboet.

Hjalmar Branting avled i februari 1925. Efter detta började en brantingkult. Halvmeterhöga statyer föreställande Hjalmar Branting för hem och sammanträdeslokaler såldes. Ingen vet när men någon ville bli av med sin brantingstaty. Denne någon släpade statyn till Södra folkparken och placerade den i en plantering. Hur många år den stod där är det ingen som vet. År 1944 köpte Stockholms stad folkparken och använde marken för att bygga bostäder. Det var här som Eijnar Andersson långt senare hittade statyn.

Å 2010 kom dödsdomen för Kastanjens servicehus. Samtliga i huset tvingades att flytta, samlingssalen, restaurangen och det lilla biblioteket försvann. Nu är allt klart och här finns handikappade seniorbostäder och ett stort dagis. I samband med detta försvann statyn över Hjalmar Branting. Jag jagar nu med hjälp av telefon någon som vet vart statyn har tagit vägen. Ingen vet och det har till och med hänt att jag fått frågan om vem Hjalmar Branting var och vad det är för märkvärdigt med honom.

Det är inte bara en staty som har försvunnit från Kastanjen. Längre in i huset brukade min make David och jag titta på två stora oljemålningar, som föreställde när den tidiga baptistkyrkan anordnade vuxendop i Mälaren. David brukade få tårar i ögonen när han tittade på dessa. Hans föräldrar hade blivit frälsta och en försommardag år 1926 döptes de i sjön i hembygden. Våren efter detta föddes David.

Ansvaret för Kastanjen är idag det kommunala bostadsbolaget Micasa. Anser ledningen för detta bolag att minnen från frikyrkorörelsens och arbetarrörelsens barndom är skräp, som hör hemma på en soptipp?

På 1960-talet fick vanliga knegare råd att köpa bil och skaffa sig en liten sommarstuga. Hit for hela familjen på sommarsöndagarna och många tappade lusten att gå till en folkpark för att dansa eller lyssna på musik. Detta drabbade Södertälje, som nu användes marken till ett trivsamt bostadsområde. Kärleksdammen med statyn finns kvar och här kan man sätta sig på en parkbänk och titta upp på vår före detta statsminister Hjalmar Branting. Varför tar de styrande i Södertälje mer vård om minnen från folkrörelsernas barndom än de styrande i Stockholm?

Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• Kastanjens servicehus
• krönika

• Kommentera