Krönika: Kondomfritt och Myrdalshus i Midsommarkransen och Mälarhöjden

KRÖNIKA. I min stadsdel Mälarhöjden finns gatan Bisittargatan och vid den ligger enligt muntliga uppgifter en serie Myrdalshus. Jag vet inte om detta stämmer, eftersom jag inte har rotat i arkiven om dessa idag mysiga trähus. För den yngre generationen är Myrdalshus ett märkligt ord, som några fantasibegåvade barn förknippar med att det var i sådana hus som björnen Balbo lärde Mowgli att äta myror.

De första husen kom till i mitten av 1930-talet på initiativ av Alva och Gunnar Myrdal. De kommuner, som byggde Myrdalshus, kunde få låna pengar billigt. Till lägenheterna i dessa hus fick bara familjer med minst tre barn flytta och det var inte tillåtet att hyra ut något av rummen. Staten betalade en del av hyran.

Husen borde var smala och varje lägenhet skulle om så var möjligt ha fönster åt två håll. Solljuset måste få komma in i varje lägenhet och helst skulle det finnas ett grönområde eller lekplats bredvid husen. I varje lägenhet borde det finnas elektriskt ljus, värmeledning, diskbänk, en bra spis, vattentoalett och ett badkar. Här fick det inte finnas några mörka och trädlösa bakgårdar med stinkande utedass. Detta var en bostadsstandard, som många av de boende i de vackra stenhusen i Stockholms innerstad bara kunde drömma om.

Makarna Myrdal konstaterade år 1934 i boken “Kris i befolkningsfrågan” att det föddes för få barn i vårt land. Detta skulle innebära att när de ekonomiska krisåren var över, måste vårt land importera arbetskraft från andra länder. Det genuint svenska skulle bli svårt att bibehålla. Därför måste staten gå in och skjuta till pengar för byggandet av hus för barnfamiljer. Samtidigt riktade de skarp kritik mot Hinke Bergegren för hans tankar om att inga barn fick komma till världen utan kärlek och att männen måste ta sitt ansvar och använda kondomer.

Ett ordkrig mellan Hinke Bergegren, som nu var över 70 år gammal, och Gunnar Myrdal rasade i några tidningar och på olika möten. Hinke Bergegren hade drygt 20 år tidigare öppet pratat om kondomer och gjort reklam för att männen måste lära sig att använda dessa. För detta dömdes han till fängelsestraff och i riksdagen klubbades en lag om förbud att göra reklam för kondomer. Denna lag kom att kallas “Lag Hinke”. Nu hade tiderna ändrats och ingen polis brydde sig om att kontrollera att alla frisörer levde efter detta. Hinke Bergegren hade lärt känna många av arbetarklassens kvinnor.

Det var vanligt att de fick ett barn varje år och de orkade knappt att med att sköta sina familjer. Nu ställde han frågan till Gunnar Myrdal om professorn visste något om kvinnornas utsatta situation i arbetarstadsdelarna. Hade denne lärde och välavlönade man någon gång varit inne i ett arbetarhem i de mest nedslitna husen på Södermalm? Vid denna tid var Gunnar Myrdal professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hur mycket fick studenterna lära sig om hur arbetarna levde? Gunnar Myrdal svarade aldrig på dessa frågor.

Jag minns från min uppväxttid i Göteborg alla märkliga påstående om familjer, som fått flytta in i ett Myrdalshus. De visste inte hur man skulle använda ett badkar utan började odla potatis i det. Några var rädda för att den moderna gasspisen skulle explodera och kvinnorna tände en öppen eld på köksgolvet och lagade mat över den. Varför kosta på underklassen en lyx, som de inte begrep sig på?

Tiderna förändrades snabbt under 1930-talet. 1936 upphävdes “Lex Hinke” och tre år senare bröt det andra världskriget ut. Då gällde det att rusta upp försvaret och att se till att det fanns en armé. Under dessa år byggdes bara ett fåtal Myrdalshus. Det var först efter krigsslutet som byggandet av hus för barnfamiljer tog fart. I borgerligt styra kommuner byggdes inte ett enda Myrdalshus, medan de blev ganska vanliga i Stockholm och Göteborg. År 1948 började de gradvis att avvecklas.

Det är spännande att ströva runt i Stockholms sydvästra förorter. Här går det att hitta flera klungor av Myrdalshus som till exempel vid Främlingsvägen inte långt från Uppenbarelsekyrkan. Dessa tegelhus hör till de sista Myrdalshus byggdes i Stockholm. I närheten fanns en park med gungor och en sandlåda. Husen är större och ligger tätare än de smäckra trähusen vid Bisittargatan.

Jag kom till Hägersten sommaren 1967 och minns att var glest med barn vid Främlingsvägen, som låg i en uppförsbacke. I en källarlokal högst upp på gatan hade ABF en lokalavdelning och i anslutning till denna hade Unga Örnar en klubblokal, som några kvällar i veckan disponerades för studiecirklar. I området fanns vid mitt besök många hemmafruar utan barn och de ville lära sig engelska. Eftersom jag inte hade möjlighet att leda studiecirklar på dagtid var jag bara där på studiebesök. Nu var Unga Örnars tid förbi och i lokalen fanns kvarglömt material, som berättade en historia om utflykter till naturen och barnens kamp mot samhällets sociala orättvisor.

Personalen suckade och sa att det blev färre studiecirklar för vart år som gick. Snart måste lokalen läggas ner. Fruarna i gatans nedersta hus hade blivit bekväma och sökte sig hellre till Midsommargården vid Telefonplan. Några år senare la ABF ner verksamheten och jag har ett diffust minne av att ett litet arkitektkontor övertog lokalen. De sista vimplarna prydda med örnar hamnade i soporna.

Det märkliga är att jag aldrig har stött på någon som har vuxit upp i ett Myrdalshus. Jag är nyfiken på hur det var att ha mängder av kamrater och att aldrig behöva traska ensam till och från skolan.

Text: Carin Önnestam

Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera