Krönika: En promenad kring Telefonplan på 1960-talet

KRÖNIKA. Jag har flera gånger fått rådet att börja skildra min närmiljö innan jag försöker mig på att göra en miljöskildring av hur mitt område såg ut under köldens århundrade på 1600-talet. Denna gång har jag sökt mig till Telefonplan och börjar med korvkiosken. Den har ett helt annorlunda utseende idag än våren 1967 när jag ett par gånger i veckan passerade Telefonplan. Det var före klottrarnas tid.

Jag kom till Stockholm i början av januari år 1967. Tidigare hade jag bara varit i vår huvudstad några dagar och då bekantat mig med Skansen och Hagalund. Nu hade min make efter flera års arbete i Tunisien fått arbete i industriområdet i Västberga. I hans kontrakt ingick en genomgångslägenhet i Solberga under en kortare tid.

Vår dotter fyllde sex år efter det att vi blivit stockholmare. Hon pratade en blandning av arabiska, svenska och franska och nu gällde det att snabbt få in henne i svenska förhållanden. Min första åtgärd var att skriva in henne i Tant Inga Tobiassons kurser i dans och teater i Midsommargården vid Telefonplan.

Vi kom med bussen och det första vi såg var en korvkiosk. Jag försökte förklara för dottern vad varmkorv med bröd var. Hon konstaterade genast att detta var något konstigt, som hon inte ville äta.

Efter lektionerna gick vi runt i området och jag beskrev för henne vad en telefonkiosk var. Vi hade haft telefon i Tunisien och den ringde bara när något var på tok på min makes arbetsplats och att han måste rycka in och se hur felet kunde åtgärdas. Jag lyfte upp dottern och hon fick stoppa in en slant och slå vårt hemtelefonnummer och lät henne konstatera att ingen var hemma. Sedan gick vi fram till huvudingången till Ericssons stora telefonfabrik.

Här fanns en vaktkur och där satt en man, som konstaterade att ingen obehörig fick komma innanför grindarna. Detta kände dottern igen från sin pappas arbetsplats i Tunisien. Rundturen kring Telefonplan avslutades med att vi gick in i snabbköpet och köpte leverpastej, en maträtt som inte fanns i Tunisien och som dottern gillade.

Åren gick och vi blev bofasta i Mälarhöjden. Dottern pluggade och fick så småningom ett arbete hos Ericssons vid Telefonplan och kunde utan problem kliva ut och in genom den mäktiga porten.

Allt har gått svindlade fort. Telefonbolaget Ericsson har sålt sina fastigheter vid Telefonplan och flyttat till Kista. Vem som helst kan kliva in genom porten och här besöka Försäkringskassan.

För nio år sedan drabbades min make av stroke. Detta innebar att vi med sex månaders mellanrum måste besöka stadsdelsnämndens kontor för att få hans färdtjänst beviljad. Vi tog tunnelbanan till Telefonplan och han traskade stödd av sin rollator förbi telefonkiosken och här längst bort i Ericsssons stora anläggning hade stadsdelsnämnden flyttat in. Vi tog hissen till en av de översta våningarna och kom in i ett gammalt kontorsutrymme. Jag frågade hur dessa eleganta rum med en svindlande utsikt tidigare hade använts. En flicka sa att hon trodde att här hade cheferna för försäljningen haft sina tjänsterum.

På hemvägen gick vi till korvkiosken och köpte med oss lunchmat hem. Till skillnad från våra barn gillade vi varmkorv med bröd och gurksallad.

Min make blev sämre och fick stora svårigheter att gå. Nu kom en socialsekreterare hem till oss och skrev ut intyget om färdtjänst. Alla hade insett att min make aldrig skulle bli återställd och det sista intyget gällde för två år.

Nu har jag varit ensam i tre år och i lördags hade jag vägarna förbi Telefonplan. Den nedklottrade korvkiosken stod där den skulle men den var stängd. Jag tog god tid på mig och strövade runt i den stora anläggningen. Här fanns gårdar mellan höghusen och här syntes lastkajer. Anslagstavlorna berättade en lång historia om vilka företag, som har flyttat in. Inget av dessa hade anknytning till telefoner eller telefonväxlar. Jag hittade bland annat fotvård och en frisörsalong.

Innan jag tog tunnelbanan hem ställde jag mig bredvid telefonkiosken och tittade på statyn över Lars Magnus Ericsson och funderade över om något av alla dessa småföretag i hans nu nedlagda fabrik kommer att bli ett världsledande företag. Bakom kiosken och statyn skymtade jag en konstgjord kamel. Nya svenskar, nya tankar och kanske nya uppfinningar. På Midsommargården kan man nu gå på kurs och lära sig danser från andra länder. Inga barn ilar numera över torget för att lära sig spela teater.

Text och bild: Carin Önnestam
Bild Spårvagn: Stockholmskällan
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera