Krönika: Jag gillar Liljeholmens centrum

KRÖNIKA. Jag gillar Liljeholmens centrum. När jag en mulen eftermiddag strövade runt bland frusna människor på torget kom jag att tänka på sagan om Fågel Fenix. Denna nya stadsdel har i början av 2010-talet rest sig ur byggkaos för att bli ett trivsamt centrum. Det mest slående är att här har de allra flesta några sekunders ledig tid till att säga några vänliga ord till dem man stöter på.

I Liljeholmen finns bostäder, arbetsplatser och en galleria i fyra plan. Detta skapar en samhörighetskänsla som märks i kassaköerna vid inköp av livsmedel, i trängseln i Nordeas bankkontor och i den uppvärmda bussterminalen. Den som är vilsen i tillvaron när det gäller bussar till andra förorter får nästan alltid riktiga svar av alla man frågar. Nyfikna innerstadsbor, som från bussrutan vill lära känna de södra förorterna, kan ta bussen till Farsta eller till Hökmossens gård.

Jag fick min första kontakt med Liljeholmens centrum hösten 2007. Då började jag på ett gym i Liljeholmen. Det låg längst in i en korridor med ett fåtal affärer, en restaurang med svensk husmanskost och en liten samlingssal. Gymmet var litet och ganska slitet. Vi, som var morgonpigga, bjöds på frukost. Då blev det trångt kring det lilla bordet. Alla fick inte plats i soffan eller på pallarna. Vi satt på golvet eller i knät på varandra. Skratten ekade och alla trivdes. En dag fick vi besked om att fastigheten skulle byggas om. För att komma till gymmet måste vi ta en hiss till våningen över gatuplanet och sedan leta oss fram till en annan hiss, som skulle föra ner oss direkt till gymmet.

Vi trängdes i hissen och lärde känna varandra. Sedan kom ett nytt besked. Gymmet bytte ägare. Nu kunde vi välja. Stanna kvar i byggröran eller flytta till något annat av den nye ägarens gym. Ett tredje alternativ var att följa med den tidigare ägaren till gymmet vid Hornstull. Jag valde Hornstull och har inte ångrat mig.

Någon enstaka gång har jag tittat in i mitt ursprungliga gym. Här är allt utbytt och ingen från det gamla gänget kämpar nu med helt nya apparater eller går på ett pass i styrketräning. Det märkliga är att jag i ett helt annat sammanhang har stött på en tjej i mogen ålder från det gamla gänget. När vi träffas och pratar om byggkaos och trängsel kring frukostbordet är det ingen som tror att vi pratar om ett gym vid Liljeholmen.

Ibland strövar jag runt i gallerian, ta rulltrappan upp till plan två och därefter ännu en rulltrappa. Längst ner med ingång från tunnelbanan ligger bland annat matbutiker av olika slag, ett par apotek, Systembolaget och ett gym. Högst upp finns Clas Ohlson med ett stort utbud av bläckpatroner till skrivare och hushållsredskap. Mellan dessa ytterligheter finns mängder av modebutiker, en stor leksaksaffär, en affär för sportutrustning och en bokhandel. Överallt utom högst upp kan man slå sig ner och fika och det råder ingen brist på ställen att köpa en ny mobiltelefon.

Maten är spännande. Här märks det tydligt att folket i Liljeholmen gillar att resa. Trots att jag aldrig har varit i Thailand brukar jag då och då gå in i en affär med livsmedel från detta land. Deras pasta tillverkad av ris smakar annorlunda och passar bra till en vegetarisk sås och riven ost. Här får jag lyssna till hur seniorer lyriskt skildrar flykten från vår långa och kalla vinter till ett land, som är rikt på glädje och skön värme. Det otroliga är att några kunder i denna butik vet vem jag är. De har för vana att i Thailand sitta i en solstol och på mobilen eller på läsplattan läsa mina bloggar.

Allt är inte idyll i denna nya förort. Sjön Trekanten ligger strax intill och några av bänkarna vid stranden har sedan många år tillbaka varit en samlingsplats för de utstötta i samhället. Här kan man i planteringarna hitta trasiga kanyler och icke pantbara ölburkar och spritflaskor. Några blir rädda för dessa människor medan andra går förbi utan att lägga märke till dem.

På eftermiddagarna brukar ordningsvakter se till att allt går lugnt till vid knarkbänken och en enda gång har jag förstått att det har varit slagsmål mellan två rivaliserande gäng langare. Polisbilen kom och bråkstakarna fördes bort. Helt plötsligt var knarkbänken tom och det blev ödsligt vid denna lilla del av stranden. Det dröjde några dagar innan allt var som vanligt och då gick det att ana sig till haschrök utanför McDonalds.

– I Stadsmissionens butik i Liljeholmen gjorde jag två fynd och kunde utöka min litteratur om Stockholm.

Numera är jag i Liljeholmen ett par gånger i veckan. Det enda jag saknar är ett bibliotek. Bokhandeln berättar en lång historia om folkets vardagsvanor. Travar av kokböcker och deckare ligger upptravade vid entrén. Själv brukar jag varje gång gå till Stadsmissionens butik och leta i deras bokhyllor.

Just nu pågår där bokrea. Vid staplarna av osorterade böcker stötte jag på en manlig senior. Han bläddrade förstrött i en bok med titeln ”Kvinnan, som åt upp mitt liv.” Vem hade tidigare ägt denna bok? Var det Gudrun Schyman som här hade hittat sina argument när hon bildade Feministiskt initiativ? Kvinnor blir som de blir eftersom de är förtryckta av män. Var det en man som hade hunsats av en mycket dominant mamma, som dessutom fått medhåll av hans flickvän?

Boken fick ligga kvar i boktraven. Själv gjorde jag två andra fynd och kunde utöka min litteratur om Stockholm.

Text: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera