Krönika: På jakt efter försvunna statyer i Västberga

KRÖNIKA. Jag är på jakt efter tre försvunna statyer från Södra Folkparken i Västberga och har därför traskat på Karusellvägen. Folkparken låg i ett kuperat område i den nuvarande stadsdelen Västberga och här skall namnen på gatorna påminna om sommarens glädjeämnen.

Parken köptes år 1944 av Stockholms stad. Här skulle byggas nytt och modernt med rinnande vatten och badrum med vattentoalett. Gamla tiders Snusksverige måste plånas ut för att bereda plats för framtidens människor. Barnkullarna var stora och alla barn borde kunna växa upp utan att behöva ge sig av till skolan i mycket smutsiga och stinkande kläder. Vad man då inte tänkte på att folkparken hade en historia från arbetarrörelsens barndom med statyer som berättade om alla som varit med om att bygga upp folkhemmet. Det är dessa tre statyer jag nu spanar efter. Två har jag hittat och den tredje har förhoppningsvis blivit undanstoppad i ett förråd.

Allt började mycket bra när Södra Folkparken invigdes under det första världskriget. Inledningstalet hölls av Hjalmar Branting. Solen sken och föräldrarna köpte biljetter till barnen så att de kunde åka karusell. Här fanns en stor lekpark med gratis gungor och en utomhusteater med plats för 2000 besökare. Nästan genast insåg ledningen att parken kunde få ekonomiska bekymmer. För att bli insläppt på dansbanan krävdes en dansbiljett och inkomsterna för dessa skrevs in i en speciell kassabok. Det var nöjesskatt på dessa biljetter och skatteskulden blev det växande problem och som sedan var en av orsakerna till att parken tvingades att gå i konkurs senhösten 1927. Den köptes då upp av ägarfamiljen till Gröna Lund.

Hösten 1924 var det val till riksdagens andra kammare. Ledningen för Södra Folkparken hoppades förgäves att Hjalmar Branting skulle komma och valtala, vilket han gjort fyra år tidigare. Detta hände inte. Socialdemokraterna satsade stort på att få fler på landsbygden att bli medlemmar och att få kvinnorna intresserade för politik. Man köpte bilar och for runt i en karavan. Att såg ut att lyckas. Trots att sommaren var kall och regnig kom det folk och lyssnade på Hjalmar Branting, som nu började kallas för den store hövdingen.

Jag har suttit och läst om denna valrörelse i tidningen Socialdemokraten. En av de stora frågorna blev hur de hygieniska förhållandena skulle förbättras. Provinsialläkarnas rapporter var en skrämmande läsning. Var tredje svensk badade aldrig och när dessa besökte en läkarmottagning spred de en outhärdlig stank av smuts och ingrodd avföring. Det kunde hända att anständiga kvinnor med stor hätta på huvudet sökte vård för värk i stora delar av överkroppen.

Läkaren rev av dem hättorna, som de aldrig tog av sig. Under dessa brukade läkarna hitta mängder av stinkande flugägg. Det visade sig då att kvinnan var så rädda för vatten att de bara vågade tvätta händerna någon gång i veckan. Valrörelsens budskap var klart. Både på landsbygden och i städerna måste de styrande se till att alla fick tillgång till vatten och att det byggdes badhus och skolbad. Kommunerna borde få statliga anslag. För att inte höja skatterna kunde försvarskostnaderna halveras. Nu hade Europa glidit in i fredens sekel och Nationernas förbund garanterade detta.

Under dessa valmöten gällde det att vända sig till kvinnorna. En intressant grupp var eleverna vid de kvinnliga seminarierna. På många platser fick de en sämre utbildning än de pojkar, som gick på de manliga seminarierna. Så långt som att gå till gemensam utbildning för pojkar och flickor vågade man inte sträcka sig.

Vilka kunskaper var viktiga för en kvinnlig folkskollärare? Lärokursen i hygien och barnsjukdomar borde utökas och kanske kunde man ta timmar från kristendomsundervisningen. Katekesrabblandet i folkskolan hade försvunnit ur folkskolans läroplan och det var inte längre nödvändigt att en kvinnlig seminarist skulle kunna redogöra för allt som stod i Martin Luthers stora katekes och med alla dess sentida utläggningar.

I Södra Folkparken fick valrörelsen en annan innebörd. Socialdemokraterna hade i valrörelsen av högern beskyllts för att vara ett kulturfientligt parti, som önskade radera bort mycket av det som stod i historieböckerna. Den 17 augusti var en stor dag för folkparken. Den kände konstnären Gottfrid Larsson hade deponerat sin staty valsverksarbetarna i parken och nu skulle den under högtidliga former invigas med ett tal av Metallarbetarförbundets ordförande Johan Olof Johansson. Han inledde genom att påpeka att arbetarna inte var kulturfientliga. De hade norr om Stockholm visat stort intresse för de medeltida kyrkmålningarna.

Om det var några som var kulturfientliga så var de dessa män, som hyllade kulturförstöraren Gustav Vasa. Det var han som hade låtit riva alla de gamla klostren. Dessutom hade arbetarna från Europas alla länder samlats i

Cambridge för att diskutera kulturfrågor. Efter detta var det parkens föreståndare Bernard Johanssons tur att tala. Han konstaterade att Gottfrid Larsson inte var närvarande och utbringade ett leve för denne konstnär. Alla stämde in i hurraropen och de otåliga barnen kunde denna söndag utan regn få leka i gungorna och åka karusell. Gottfrid Larssons fantastiska staty står nu i trädgården vid Spetsmuseum i Vadstena. Tack Göran Söderström för att du räddade den!

Valrörelsen blev en framgång för socialdemokraterna, som nu fick 103 mandat i den andra kammaren. Hjalmar Branting kunde fortsätta att regera landet som statsminister.

Detta blev Hjalmar Brantings sista valrörelse. I februari år 1925 avled han och jordfästes med pompa och ståt i Storkyrkan. Nu startade något som jag vill kalla för en Brantingkult. Det beställdes både stora och små statyer av Hjalmar Branting och två kom på helt olika sätt att skänkas till Södra Folkparken. Den ena har jag hittat i Södertälje och den andra har på ett obegripligt sätt försvunnit.

Text: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

Bilden: Föreställer statyn i Södertälje

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera