KRÖNIKA: Så gick det till när Midsommarkransen byggdes

KRÖNIKA. Det var i Örby Slott det började år 1912. Män från arbetarrörelsen samlades i slottet för att diskutera om inte arbetarna borde äga en egen bank. Initiativtagare till mötet var Olof Aschberg, som tillsammans med sin far då ägde slottet. Det hjälps inte, jag börjar tvivla på att de uppgifter om de sydvästra förorterna man hittar i “Stockholms gatunamn” utgiven år 1984 av Stockholms kommun. Det är inte så att uppgifterna är felaktiga utan att det är namn som saknas. Dit hör Olof Aschberg, som i sina memoarer kallade sig för den vandrande juden från Glasbruksgatan.

Jag har sedan i mitten av 1980-talet undrat varför inte det finns en gata uppkallad efter honom i trakterna kring Telefonplan och varför ingen har satsat pengar på ett minnesmärke över honom vid Svandammsplan. Är detta ett tecken på dold rasism? Olof Aschberg var jude. I en skildring av områdets bebyggelsehistoria i “Stockholms gatunamn” finns han inte omnämnd, trots att han satsade kapital för att bygga upp den tidiga industrin i Midsommarkransen. Olof Aschbergs föräldrar kom från Ryssland och fadern startade en fabrik, som tillverkade madrasser av krollsplint. Sonen Olof föddes år 1877 i ett nu rivet hus strax intill Katarinahissen. Familjen flyttade många gånger under barnens uppväxttid och för varje gång blev bostaden bättre och rymligare. Affärerna gick bra och slutligen blev madrassföretaget kunglig hovleverantör. Olof Aschberg brukar kallas för “röde bankiren” på grund av sin dragning till socialismen. Familjen satsade i början av 1900-talet pengar på att köpa upp fastigheter i Brännkyrka socken för att sedan stycka av tomter för försäljning till bostadshus. Hit hörde det nedlagda tegelbruket Tellus i Midsommarkransen och slottet i Örby.

Det strömmade in folk från landsbygden och det uppstod ett akut behov av mark för nya bostäder och mindre industrier. Örby hade år 1904 blivit ett municipalsamhälle, vilket bland annat innebar att de styrande i området hade möjlighet att fastställa stadsplaner för områdets olika delar. Stockholm växte och Örby kunde bli ett framtidsområde. Här fanns Älvsjö järnvägsstation och Årsta gård. Vid resterna av dem gamla Kyrksjön låg Örby slott med anor från 1600-talet . Till slottet hörde stora markområden, som tidigare varit en vacker barockpark och ett jordbrukslandskap. På 1600-talet hade slottet legat vid den fiskrika Kyrksjön. Sjön hade senare använts som en plats för att dumpa sopor och när släkten Aschberg blev ägare av gården var det bara under vårarna det gick att se spår av sjön. Här skulle ett framtida bostadsområde kunna växa fram. Byggnaden var i stort behov av reparationer. Dessa bekostades av Olof Aschberg, som också köpte inventarier och möbler. De stora lokalerna blev perfekta för möten av olika slag. Andra delar av slottet lånades ut till barnläkaren Isak Jundell, som här startade ett hem för spädbarn.

Sommaren 1911 kom Olof Aschberg i kontakt med arbetarrörelsen i Folkets hus i Liljeholmen. Nu blev han övertygad socialist och började se på bostadsfrågan på ett helt annat sätt än tidigare. Det var inte markägarnas och byggherrarnas förtjänster av bostadsbyggandet, som skulle stå i centrum. Nu gällde det att få fram bra och billiga bostäder till fabriksarbetarna och deras familjer. Många familjer önskade att få äga ett eget hus med en liten trädgård, där de kunde odla potatis och ha bärbuskar. Bland industriarbetarna fanns män med erfarenheter av att bygga hus. Det var omöjligt för dem att satsa på ett eget hem. Detta berodde på att bankerna misstrodde arbetarna och vägrade att bevilja dem lån.

På något sätt måste detta problem lösas. Nu fick Olof Aschberg tips från den tyska socialdemokratin. Arbetarna borde skaffa sig en egen bank. Resultatet av detta blev att i början av år 1912 inbjöd han till ett planeringsmöte för en arbetarbank på Örby slott. Deltagarlistan finns bevarad. Det hade gått snabbt för Olof Aschberg att få goda kontakter med arbetarrörelsen. Bland deltagarna på planeringsmötet fanns bland andra beslutfattarna inom Kooperativa Förbundet, kassören för Järn – och Metallarbetarförbundet, LO´s ordförande Herman Lindqvist och riksdagsman Bernard Eriksson. Nu stadfästes stadgarna för Nya Banken, som i dagligt tal kallades för Arbetarnas Bank. Ordförande för styrelsen blev Herman Lindqvist och verkställande direktör Olof Aschberg. Det första bankkontoret öppnades strax därpå vid Kornhamnstorg. Kunderna strömmade till.

Det visade sig snart att skillnaden mellan in- och utlåningsräntan inte räckte till för att täcka de löpande utgifterna. Nu tog Olof Aschberg ett djärvt grepp. Han började satsa på nyetablerade företag, som ägdes av arbetarna själva. Bankinspektionen hade invändningar mot detta och ägarna av Stockholms andra banker gjorde sitt bästa för att sätta pinnar i hjulet för Olof Aschberg. Ett av de första företag, som Olof Aschberg hjälpte var Radius i Midsommarkransen. Det hade börjat med en konflikt i verkstäderna i Primus, ett företag som tillverkade primuskök. Det låg på Lilla Essingen. En av fabrikens förmän var också företagets förtroendeman i Järn – och Metallarbetarförbundet. Han vände sig till Olof Aschberg och kassören för sitt fackförbund, som satt med i bankens styrelse. Frågan gällde om det fanns möjligheter att få låna pengar till att starta ett eget företag och ta över personal från Primus. Nu växte ett förtroendefullt samarbete fram och lånet beviljades efter det att Olof Aschberg övertalat folk från arbetarrörelsen och goda vänner bland Stockholms judar att satsa pengar.

Två av de idag mest kända långivarna var Hjalmar Branting och Tor Bonnier. Arbetarna fick också möjlighet att köpa aktier. Radius blev ett av de första företag i vårt land som till stor del var ägt av arbetarna. För att underlätta starten överlät Olof Aschberg en tomt i Midsommarkransen. Den var en del av det markområde han fått när han köpte tegelbruket Tellus. I januari 1913 kunde fabriken invigas. Den låg i kvarteret Timotej vid den breda gatan Esplanaden, som senare har bytt namn till Tellusbergsvägen. Företaget gick bra och Hjalmar Branting kunde stolt fyra år senare berätta att han sålt sina aktier med god vinst. Under det första världskriget upplevde många kvinnor ur arbetarklassen att det gick lättare att få tag på fotogen än bränsle till köksspisen. Nu blev det dags att placera ett fotogenkök från Radius ovanpå köksspisen. Det märkliga är att Radius överlevde 1930-talets krisår och det andra världskriget.

De sista primusköken tillverkades i mitten av 1960-talet. Huset finns fortfarande kvar och är en prydnad för området. År 1913 blev Brännkyrka socken en del av Stockholm. I samband med detta sålde familjen Aschberg Örby slott till Stockholms stad. Idag disponerar Vietnams ambassad slottet och delar av den gamla barockparken. Det är spännande att ta reda på vad som sedan hände med de män, som var med och startade Nya Banken. Riksdagsmannen Bernard Eriksson blev revisor för Nya Banken och han satt med i riksdagens bankutskott. Han var gruvarbetare från Grängesberg och hade mycket gemensamt med Olof Aschberg. De var båda självlärda inom ekonomi och ingen av dem hade avlagt studentexamen.

Bernard Eriksson blev senare vårt lands förste socialminister och avslutade sin politiska karriär som landshövding i Kopparbergs län. Han har en gata uppkallad efter sig i Grängesberg. Herman Lindqvist var den legendariske ordföranden för LO. En sentida släkting till honom är författaren Herman Lindqvist. På Olof Aschbergs initiativ startades flera fabriker i Midsommarkransen. Några fanns bara i ett par år, medan andra blev kvar under en längre tid. Olof Aschbergs historia efter det första världskrigets utbrott är spännande. Han blev bankir i Ryssland och flyttade senare till Paris. Den 14 juni 1940 tågade tyska trupper in i Paris och förföljelsen av judar börjades. Olof Aschberg hamnade i koncentrationsläger. På något sätt lyckades han komma ut ur lägret och kunde tillsammans med sin familj fly till USA. Efter kriget återvände han till Sverige och avled år  1960.

Idag är Olof Aschberg i det närmaste bortglömd i Midsommarkransen, den stadsdel han var med om att bygga upp. De vackra husen finns kvar och också resterna av den lilla lekpark, som kom till på hans initiativ.

Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera