Vicevärden i Aspudden på 1950-talet

KRÖNIKA.”Jag har för vana att varje sommar läsa böcker med ett givet tema. i år har det blivit rättsrötan på 1900-talet. I samband med detta stötte jag på en skildring om hur det var att vara vicevärd för Svenska Bostäders hus i Aspudden strax efter det andra världskriget. Här ägde då det kommunala bolaget Svenska Bostäder drygt 1000 lägenheter.

Några fastigheter  var  nybyggda och de flesta var byggda omkring 1920 och i stort behov av renovering. Det gällde för fastighetsbolaget  att hitta en pålitlig vicevärd. Kraven var många. Det var denne man som i slutet av varje månad skulle se till att de, som valde att betala kontant, verkligen gjorde detta, ha ständig kontakt med pastorsexpeditionen och kontrollera att alla hyresgäster var mantalsskrivna i församlingen och att se till att samtliga portar låstes ordentligt klockan nio på kvällarna. Han skulle vara praktisk och kunna göra mindre reparationer och rensa avlopp.

Aspudden var efter det andra världskriget slut ett slitet bostadsområde och alla, som hade möjlighet, flyttade till andra områden. I området låg Hemgården, som var ett privat sjukhus för missbrukare. Dessa kunde stryka runt på gatorna och smita in på gårdarna. Detta fick inte förekomma och det blev vicevärdens uppgift att köra bort dem.

Idag tänker ingen på kyrkans roll under det andra världskriget. Alla nya ransoneringar kungjordes i samband med högmässan. Om det gällde nya ransoneringskort fick fastighetsägarna en anvisning var de skulle hämtas ut. Sedan var det fastighetsägarens skyldighet att de till att korten delades ut till de rätta personerna.

I Svenska Bostäder var det vicevärden som ansvarade för detta. Han borde vara stor och stark. Om han slog ner en kortrånande buse, fick busen skylla sig själv och inte springa till polisen och beklaga sig. Om korthämtaren var vicevärdens hustru,  borde hon beväpna sig med en kraftig sopkvast.

Det finns i Stockholm många historier om osämja mellan vicevärden och busiga pojkars mammor. På den tiden ansågs det vara normalt att alla pojkar busade runt på gårdar och gator, att de gjorde sitt bästa att reta gallfebern på den övervakande vicevärden och att de stal den kupongbelagda såpan för att stryka på trapporna för att göra dem hala.

Ett annat trätoämne mellan vicevärden och kvinnorna var kaffesumpen, som under ransoneringstiden kokades av upp till fyra gånger. Sumpen hamnade i avloppet och hade en förmåga att täppa till rören. Detta fick inte ske och grälen  om sumpen var ett vanligt inslag under krigsåren.

År 1950 tröttnade polisen Bengt Resar på att utreda rättsröta och pojkprostitution i Stockholm samt att hjälpa de alkoholiserade och ensamma männen i Gamla stan. Oron i Aspudden  hade blivit  ett problem för fastighetsägaren Svenska Bostäder. Nu behövdes det en vicevärd med pondus och ordningssinne.

Bengt Resar for ut och bekantade sig med området och insåg att det skulle vara betydligt trevligare att vara vicevärd än polis. Det visade sig redan efter ett par veckor att Bengt Resar var en tillgång för området. Han fick en tjänstebostad och blev snart känd och uppskattad i hela stadsdelen.

År 1951 upphörde ransoneringarna och Bengt Resar fick annat att syssla med. Nu var inte avloppen längre något större problem, men det hade uppstått nya. Uteliggarna hade blivit fler och de gjorde sitt bästa att på kvällarna smyga  in i någon trappuppgång för att hitta en varm sovplats. De kunde lämna spår efter sig i form av stinkande urin.

Nu fick Bengt Resar vid midnattstid traska trappa upp och trappa ner för att prata med dessa olyckliga människor. Han hade sedan sin tid som polis goda kontakter med Stadsmissionen och hoppades alltid att någon därifrån kunde hjälpa dessa människovrak.

Jag vet inte vilket år Bengt Resar gick i pension. En före detta granne med rötter i Aspudden kunde konsten att berätta lyriskt  om sin gamla stadsdels  före detta polis. Han lyckades skapa  ordning i kaos och drog sig för att kliva in i ölkaféet vid Hägerstensvägen och prata med gubbarna.”

Carin Önnestam

Carin Önnestams blogg

Källa : Dan Korns bok ”Kejne” och egna minnen av det andra världskriget

Mer om och av Carin Önnestam här

Bild: Alex Farnsworth

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera