“Allt försvann i fredags efter den fruktansvärda terrorattacken”

Åsikter liljeholmen

KRÖNIKA. Bortsett från alla sevärdheter, mysiga fik, gulliga barn och dess föräldralediga föräldrar som Sverige är känt för runt om i världen, kan Stockholm vara en kall, opersonlig stad med aggressiva, självcentrerade invånare som inte kan visa den vardagliga hänsyn och respekt som finns i andra världsmetropoler.

Believe me! Vi utlandsfödda som har varit här ett tag har mycket svårt att anpassa oss till denna miljö.

Ta, till exempel, den Tour de France-ekiperade cyklisten som under rusningstrafik på Liljeholmsbron kämpar mot klockan mitt bland alla gående och andra. Eller de som står precis framför tunnelbanedörrarna och inte flyttar på sig. Eller den konstiga blicken man kan få om man är artig och håller dörren öppen för en stranger.

Men allt det där försvann på fredags efter den fruktansvärda terrorattacken i city.

Jag tror att stockholmarna själva är förvånade över den solidaritet och kärlek för huvudstaden som uppstod under fredagen den 7 april.

Och det är ingen tvekan om att den blixtsnabba polis- och vårdinsatsen efter attentatet var bäst i klass, världsklass. En huvudstad som i stort sett töms på mindre än en timme?

En polisbil täckt med blommor på Hötorget!

Polisen har aldrig haft det så bra!

Soluppgång över Sofiakyrkan, Kl 05.40, från Årstaberg

Min egen respons förutom att se till att mina anhöriga var i säkerhet, och fotografera för Bättre stadsdel runt Telefonplan och Liljeholmen där jag befann mig, var helt enkelt att uppleva den otroliga solidaritet som växte fram.

I kaoset som uppstod, kom chockerade stockholmare tillsammans på ett sätt som vi aldrig sett tidigare. Sansade med tålamod, generösa och vänliga, hjälpsamma och fulla av medmänsklighet.

Synd bara att det krävdes en terrorattack för att uppleva det!

– Yesterday my beloved Stockholm burned brighter with humanity, skrev svenska journalisten Nuri Kino igår i The Huffington Post.

För min egen del, vaknade jag upp tidigt på lördagsmorgon med en enorm respekt för polisen, vården, och en nyfunnen glädje att faktisk bo här i Stockholm bland andra stockholmare.

Med kaffemuggen i handen, stativ och kamera, gick jag ut före soluppgången. Allt var tyst förutom kvittrande fåglar.

Det var mörkt. Varmare än vanligt. Jag kände att Stockholm är min stad nu.

Well done Stockholm!