Krönika: När 1970-talets tjejgäng på Piren vid Klubbensberg träffades

KRÖNIKA. Det grå gryningsljuset över Mälaren på Piren vid Klubbensborg blev en stilla stund i väntan på våren. Förra sommaren hade någon släpat dit en gul parkbänk och ställt på ett soligt ställe. Den var fuktig efter nattens regn och stod bara där och längtade efter sol och sommar.

Piren har sedan i slutet av 1960-talet varit en av mina favoritplatser sommartid. Det är jobbigt att stiga ner i vattnet på de kantiga stenarna utan att slinta. Jag uppskattar baden vid Piren på grund av att här kommer jag genast ut på djupt vatten. Vid Piren kan jag ta ut simtagen utan att stöta knäna i bottnen.

Piren blev på 1970-talet en samlingsplats för tjejer, som upplevde att deras kroppar inte höll måttet på en stor badplats med många par kritiska ögon. Att köpa en ny baddräkt var för dessa en påminnelse om fet mage och plufsiga lår. Här på Piren existerade inget badmode, man kunde komma i en urblekt baddräkt, som var minst tio år gammal. En stor fördel var att vattnet var varmare mellan Piren och båtklubben än vid de andra badplatserna.

För ett par dagar sedan stod jag i gryningen längst ut på Piren och konstaterade att träden hade vuxit sedan första gången jag stod här och undrade hur jag skulle ta mig ner i vattnet. Vinterstormarna från nordost har sedan dess böjt träden och bildar nu ett valv. På sommaren är här ganska mörkt och nu i april påminner Piren om naturens egen gotiska katedral. Jag upplevde tystnaden och sedan började jag skratta åt ett minne.

Det var en solig dag i mitten av juli i mitten på 1970-talet. Vår semester hade inte börjat och jag gick ner till Piren för att bada. De vanliga tjejerna var där och prasslade med sina veckotidningar. En pappa med två flickor kom traskande och frågade artigt om han fick slå sig ner bland oss. Vi nickade och flyttade oss närmare varandra. Pappan talade om att han var biolog och nu skulle han berätta för sina döttrar om Mälarens liv under vattenytan. Han hjälpte den yngsta flickan ner i vattnet och flickorna letade sig med fötterna runt bland stenarna samtidigt som pappan visade dem vad skulle titta på. I det lugna vattnet simmade en flock lillfingerstora fiskar runt och sökte efter plankton. De blev skrämda av flickornas plaskande och gav sig snabb ut på djupare vatten.

Flickorna gillade pappans biologilektion och efter en lång simtur började de frysa. Pappan hjälpte dem att komma upp och sa några uppmuntrande ord. De blev insvepta i stora badlakan och just när de började klä på sig kom två kraftiga män. Den minsta flickan blev en smula rädd och pappan plockade snabbt ihop badkläderna och gick sedan mot Klubbensborg. De båda männen tittade på varandra och på oss lättklädda tjejer i obestämbar ålder. De drog av sig sina jeans klev ut i vattnet och la ut en långrev just på de bästa ställena att kliva i och ur vattnet. När detta var klart satte de sig på marken och tog fram var sin burk med läskedryck.

Vi tittade på varandra och nickade till samförstånd. Längst in på kajen vid kanotisternas klubbhus kom en mamma med två barn. Nu gick vi bort till männen och viftade hotfullt med våra badlakan. Alla tittade på mig och det blev jag som fick förklara för männen att detta var en badplats med flera barn och att det var mycket olämpligt att just här lägga ut en långrev.

En av männen började tala om allemansrätten medan den andra tog fram en ett papper om bestämmelser för var fisket var fritt och vilka redskap som gällde. En rundlagd dam hade tagit med sig en liten väska och plockade fram sina läsglasögon. Hon ryckte till sig lappen och började läsa. Sedan skrek hon triumferande till:

– Här står hur stora fiskarna ska vara. Här finns bara småfisk.

De båda männen tittade oförstående på oss. Vi signalerade storleken på fiskarna med den ena handen och viftade hotfullt med våra badlakan. Längst in på Piren under de stora träden stod mamman, som tittade på oss med ett roat leende.

– Var?” sa männen och tittade på långreven.

– Försök på andra siden, där är fiskarna större, kastade jag fram som förslag.

– Tjurfäktning, tyckte en av oss.

Nu fick vi riktigt roligt. De båda männen kände sig plötsligt utlämnade till en flock vildsinta tjejer, som med all kraft hotade dem med badlakan. Mamman kom närmare och hon och barnen skrattade så högt att de fogliga gräsänderna blev rädda och kom glidande över våra huvuden.

Efter ett par minuter gav männen upp, klev ner i vattnet och drog till sig långreven. De beslöt sig för att lägga ut den på andra sidan av Piren, vilket blev något av ett äventyr för dem. Just då kom båten från Drottningholm och spolade stora vågor över Pirens yttersta stenar. Mannen med långreven halkade och föll rakt ner i vattnet. Han lyckades ta sig i land med långreven i den ena handen. Någon av oss applåderade och barnen började hoppa av förtjusning. Männen drog på sig sina jeans och försvann omedelbart mot campingplatsen. Vi återgick till att läsa veckotidningar och några löste korsorden.

Det var något märkligt med 1970-talets tjejgäng på Piren. Vi möttes på Piren, sa några ord till varandra och mer blev det sällan sagt. Vi visste ingenting om varandra och visade ingen nyfikenhet. Några somrar senare fanns det inget tjejgäng längre. Piren hade blivit tonåringarnas tummelplats. Här träffades de på badlakan under träden och ingen brydde sig vad de gjorde. Jag gick ibland ner i gryningen och brukade då plocka undan några använda kondomer.

Nu har jag blivit nyfiken. Hur kommer livet på Piren se ut denna sommar med hemmasnickrade bänkar på stenarna och en gul parksoffa?

Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera