Krönika: När Bellman jagade hare och Ulla Winblad dansade i Mälarhöjden

KRÖNIKA. I min bokhylla finns en bok, som min dotter aldrig tog med sig när hon flyttade hemifrån. Hon var övertygad om att jag skulle ha glädje av den. Det är en bilderbok om hur Stockholm såg ut under Bellmans livstid. Här finns inga bilder från mina trakter.

Stockholms sydvästra förorter finns då och då med som bakgrund i Bellmans epistlar och dikter. Efter hans tid har en folklig skaldekonst om denne diktare vuxit fram och både Bellman och Ulla Winblad har traskat genom sumpmarker och beteshagar. De har också besökt min trädgård.

Vi flyttade in i villan sommaren 1967. Då hade huset stått tomt i ett år beroende på att arvtagarna till ett dödsbo var villrådiga och inte visste om någon i släkten ville överta ett hus, som krävde omfattande renoveringar. Slutet blev ett beslut om försäljning.

Tomma villor kan vara ett orosmoment i ett villaområde eftersom ingen vet om obehöriga dyrkar upp källardörren och bosätter sig i det öde huset. Många drog en lättnadens suck när vår flyttbil kom rullande. De mest nyfikna var äldre damer, som hade bott i hela sitt liv i det gamla området där spårvagnsslingan en gång låg. Jag bad dem berätta om bygden och flera kunde intyga att stora delar av vår trädgård hade varit en sjö där de på vårarna hade fångat grodyngel och på vintern åkt skridskor. Sedan kom historier av annorlunda slag.

Vid sjökanten hade Carl Michael Bellman jagat hare. Strax bakom honom stod Ulla Winblad och höll hans luta. Samtidigt passade Bellman på att skjuta en beckasin, som han sedan grillade vid Bellmans källa. Här skrev han också den första versen i epistel nummer 82 ”Vila vid denna källa vår lilla frukost vi framställa, rött vin och pimpinella och en nyss skjuten beckasin . . ”

Under den första veckan fick jag höra mycket om Bellman och om sjön. Vintrarna hade varit fantastiska. I skymningen samlades tonåringarna för att åka skridskor på sjön. Flickorna försökte sig på konståkning och pojkarna gjorde sitt bästa att stötta deras hopp. När det blev dags att gå hem skedde parbildning. De snabbaste hann fram till den stora granen och här under grenarna kunde de stanna, krama om varandra och kyssas. En hurtfrisk tant berättade med stolthet om sina äventyr.

”Jag kände mig som Ulla Winblad när vi med danssteg i snön traskade mot granen. Spruckna läppar, skyllde när jag kom hem på kylan när mamma tyckte jag såg märklig ut runt munnen. Men jag hade känt mig som en dansant nymf. Tänk att granen på granntomten står kvar och oj vad den har vuxit!”

Jag har vuxit upp i Göteborg och vi sjöng aldrig Bellman i skolan. Ulla Winblad blev här i trädgården en ny bekantskap för mig och jag lånade Bellmans epistlar på biblioteket och började läsa. Det blev inga långa lässtunder. Allt i huset skulle komma på plats, jag skulle söka arbete i Stockholm och sy gardiner. Ingen i familjen begärde av mig att jag skulle kunna Fredmans epistlar. Det räckte med att veta att Gubben Noa var en hedersman, som planterade vinrankor på en öde ö.

Efter olika arbeten fick jag jobb inom folkbildningen och stortrivdes. Här gick det inte att undgå Bellman och jag köpte hans epistlar och sånger. Det var mycket i dessa böcker som inte stämde med det mina granntanter hade berättat. Dagar, när jag inte arbetade heldag, sökte jag mig till Stadsarkivet och började läsa husförhörslängder. Här trängde jag in i ett annorlunda 1700-tal och jag började tvivla på att Bellman hade varit i min trädgård. Att säga detta var som att svära i kyrkan.

Jag fortsatte att läsa Bellmans epistlar och sånger. Jag hittade flera olika Bellman, en gladlynt och sjungande ung man och en ledsen sjukling. Bland epistlarna finns skildringar om hur landskapet såg ut en blåsig och kall höstdag i mitten av 1700-talet. (epistel 47) Bellman var i Brännkyrka när klockan slog tio och stötte på klockaren. Skalden hade bråttom för att komma i tid till en begravning på Södermalm och smorde därför klockaren med fem supar. Jag anar att Bellman fick åka i en kärra och att de tog vägen genom dagens villaområde Liseberg och sedan förbi Västberga gård.

Det märktes att det varit krig och att gårdarna hade saknat drängar. På åkrarna växte törne och tistlar, sankmarkerna bredde ut sig och det fanns inte en enda rödmålad grind. Förfallet syntes överallt. Bellman kom i tid till samlingsplatsen på Södermalm. Här mötte han en grupp soldater, som också skulle till begravningen. Sällskapet fick åka i en vagn med nedfällbara medar för vinterbruk. Hjulen var trasiga men någon hade dolt förfallet genom att måla dem i färgrester av olika slag. I vagnen hade Mollberg stoppat en kruka med kålrötter och spenat, ett stop med delikat finkelbrännvin och en korg ned konfekt och suckat. Det blev säkert ett uppsluppet begravningskalas.

Carl Michael Bellman hörde till en generation när alla pojkar skulle känna till den antika världen. I sång nummer 8 bjuder Bellman hem gudarna till sin enkla vrå. Venus och Minerva får sällskap med krigsguden Mars. Maten var viktig när gudarna kommer. De bjuds på skinka och bringa, pepparrot och några glas vin. Vrån var antagligen dragig och den vackra Juno fick snuva och måste dra på sig både nattrock och huva för att inte frysa. Efter detta är det tänkt att sällskapet skall spela kort. Detta blir inte av eftersom gudarna smyger ljudlöst bort. En besviken Bellman sätter sig ner och somnar. Det är inte det lättaste att umgås med gudomligheter.

Det hjälps inte, då och då får jag frågor om Bellman. Jag brukar undvika att svara eftersom jag inte vill diskutera harjakt och nyskjutna beckasiner. Folk är envisa och vill ha svar vilket de också får. Utan att på allvar ha sysslat med Bellman är det några som är övertygade att jag kan det mesta om denne skald. Resultatet har blivit att jag tisdagen den 5 november på Rioträffen i stadsdelen Gärdet skall berätta om vad Bellman gjorde och inte gjorde vid Mälarens stränder. Nu är det bäst att läsa på, jag kommer säkert att få flera kluriga frågor.

Text och bild: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• bellman
• carin önnestam
• krönika

• Kommentera