Så skildrade Bellman vägen Brännkyrka – Fruktparken

KRÖNIKA. Att läsa Brännkyrka sockens husförhörslängder är som att titta genom ett litet nyckelhål rakt in i en förgången tid. Den första längden började föras år 1772 av komminister Carl Molin, som precis som Carl Michael Bellman umgicks med Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Skalden har i ett par epistlar skildrat miljön och krogarna runt Mälarens stränder och vid husförhören försökte prästen få en uppfattning av livet på krogarna. Det var långt ifrån säkert att han fick kontakt med alla på krogen. Årstafrun har ett par gånger konstaterat att folk smet undan när det blev husförhör.

Epistel nummer 47 kan ses som en detaljerad skildring av vägen från Brännkyrka kyrka till nuvarande Fruktparken. Här låg krogen och värdshuset Nybohov. Någon på krogen Wismar hade avlidit och där skulle vännerna samlas. Författaren måste flänga från Brännkyrka för att komma i tid. Han startade hos klockaren när kyrkklockan slog tio. Dagen började med att klockaren smordes med fem supar och därpå gav sig författaren iväg till Nybohov. Det var klar sensommardag med en bitande kall nordanvind. Vägen var sumpig och på åkrarna växte enbart tistel och törne.

Skogen var gles och det gick att se rakt igenom den. Herrgårdarna var ruttna och det fanns inga rödmålade grindar. Denna bygd hade inte återhämtat sig efter stora ofreden, som var de år när i början av 1700-talet när vårt land kämpade mot Ryssland. Vid slaget i Poltava 1709 fördes den svenska armén som fångar till Ryssland och många avled under fångenskapen och kom aldrig hem till gården. Ödegårdar fanns överallt på den svenska landsbygden och det dröjde in på 1800-talet tills dessa åkrar odlades upp.

Framme vid Nybohov fortsatte författaren fram till Mollbergs hus Grönlund på Södermalm Här fick han sällskap med männen, som var på väg i en glatt målad vagn med trasiga hjul till sterbhuset. I vagnen satt en stor grupp soldater. De hade med sig en matsäckskorg fylld med spenat, kålrötter och finkelbrännvin. Episoderna i denna epistel berättar mycket om Brännkyrka socken och hur besvärligt det var för prästen att ge sig ut på husförhör. Som regel var det husförhör före det att vårbruket började och efter det att skörden på hösten var bärgad.

Den första husförhörslängder visar att Carl Molin var osäker på vad han skulle anteckna. På Årsta var det lätt. Herrskapet och tjänstefolket ställde upp och fick visa om de kunde läsa och kände till de tio budorden. Här besökte de flesta de fåtaliga nattvardsgudstjänster som fanns i kyrkan.

Troligtvis klev Carl Molin in på Nybohovs värdshus och pratade med krögaren Jonas Gyllenström och konstaterade att både han och hustrun hade bristfälliga kunskaper när det gällde att läsa. Här fanns en piga, som hade en flock barn runt omkring sig. Ingen visste hur gamla barnen var och vad de hade för namn. Här tittade Carl Molin rakt in i fattigdomen.

Det var något bättre ute på Ekensberg. Sjökrogen låg på sluttningen ner mot Mälaren och den var byggd av tegel. Någon krogverksamhet fanns inte och här bodde en före detta soldat och hans hustru med två barn. Riktigt hur gamla barnen var visste inte föräldrarna. De hade tidigare bott på Klubben och nyligen flyttat till Ekensberg.

Carl Michael Bellman passerade Ekenbergs krog en sommarmorgon 1769 ock beskrev detta i epistel nummer 48. Folk var vakna och gick runt på stranden och trallade medan andra spelade med käglor. I en lövsal satt några busar och drack finkel. De somnade snart och snarkningarna dånade över sjön.

Tiderna ändrades snabbt på 1770-talet. Tidigare hade somrarna varit varma och det hade gått att odla spannmål i delar av Norrland. 1770-talet blev ett kyligt årtionde och skördarna slog ofta fel. Det är något av detta som märks i skildringarna av Ekensberg.

Carl Molin var privilegierad. Det hände att Årstafrun skickade en dräng till honom med nyfångade braxar. Carl Molin var ungkarl och hade tjänstefolk och detta var ett välkommet tillskott till hans lön.

Carl Molin kunde ställas inför oväntade uppgifter. Dit hörde att avgöra om hästkött gick att äta. Den 30 november år 1798 hade Årstafrun fått en stor häststek och beslöt sig för att ställa till kalas för 30 gäster. Om detta skulle gå att genomföra måst hon först fråga gästerna om de kunde tänka sig att äta detta kött. Alla utom två tackade ja till kalaset. För Carl Molin var det självklart att äta hästkött. Det serverades också fläsk, kål och riskakor. Brännvin saknades inte och prästen gick inte hem förrän vid midnatt.

Text: Carin Önnestam

Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

Porträttet av Carl Michael Bellman målades år 1779 av Per Kraft.
Bilden på Brännkyrka kyrka: Jssfrk
Bilden på Ekensbergs krog är ett träsnitt från 1800-talet.
Litteratur utöver Husförhörslängderna och Fredmans epistlar
Årstafruns dagbok del I 1793-1839
Norstedts Sveriges Historia !721- 1830

• bellman
• carin önnestam
• krönika

• Kommentera