Recension: Hägerstensbo debuterar med roman om faderskap: En bok att tycka om

När läkare skriver skönlitteratur , då skriver de ofta deckare! Har jag upptäckt. Men Hägerstensbon och allmänläkaren Agmall Sarwari som nu har debuterat som författare går mot strömmen, han har skrivit den imponerande välskrivna och läslockande romanen Silkesbadet (Wahlström & Widstrand) utan ett enda lik och utan någon mordgåta.

Silkesbadet är istället en stark berättelse om arv och miljö, om samhällsansvar, om människovärde, om flykt, om klass och om behovet i mörka tider av en ljus dröm. Ett viktigt tema i boken är faderskap. En roman som många kommer att tycka om. Väldigt mycket!

Agmall Sarwari med rötter i Afghanistan föddes i Borås 1982. Han var sina föräldrars äldsta barn och kom till världen något år efter det att hans mamma och pappa hade landat i Sverige efter en flykt från det Sovjetinvaderade Afghanistan.

Inspirationen till romanen var dels de tusentals livsöden Agmail Sarwari möter i sitt läkaryrke, dels först ryssarnas och sedan talibanernas skräckvälden i föräldrarnas hemland. Drivkraften att skriva debutromanen Silkesbadet kom under pandemin härom året – och pandemin var ungefär samtida med talibanernas övertagande av Afghanistan.

Han som skulle kallas Baba lutade cykeln mot lerhuset och tittade ut över dalen.
Så lyder den sista men också den första meningen i Silkesbadet och läsaren hamnar omedelbart i Afghanistan, ett av världens fattigaste länder. Men denna Baba, denne pappa, gör som så många andra fattiga och skräckslagna människor: han lämnar sitt krigshärjade land, Illegalt. Han flyr tillsammans med sin levnadskloka hustru.

Baba överger familjens silkeslarver och sin mullbärsodling och hamnar istället i hårt tvinnararbete i konstsilkesfabriken i svenska Borås. Han flyttar med sin växande familj in i en lägenhet i ett miljonprogram, hamnar i utanförskap och blir allt vresigare. Ömkar sig, ryter, hotar med örfilar och lider. Han vill bli respekterad, vill resa från den svenska kylan; vill hem igen till mullbärsträden.

Babas äldste son Asad – klassresenären och läkaren – vill lära känna sina rötter. Han vill också förstå vad det är som hans pappa har fått offra. Mest av allt vill Asad bli en bättre pappa till sitt barn än vad Baba har varit. De två huvudpersonerna i romanen är Baba och Asad. Läsaren kommer dem bägge – far och son –  under skinnet. Men Agmail Sarwaris porträtt av Babas driftiga hustru Camila och Asads försök att få familjelycka tillsammans med socionomen Sara och lille Idris griper också tag.

Så ovanligt det är med en läkare som i en roman berättar om glädjen och problemen i sitt yrke.
För jag tror att mycket av det som Asad i romanen förtäljer om livet som specialistläkare i allmänmedicin på en vårdcentral i södra Stockholm har likheter med Agmail Sarwaris egen yrkeserfarenhet. Asad i romanen och den verklige Agmall Sarwari i sin profession i primärvården är båda kritiska mot socioekonomiska problem och mot brister i svensk politik och i svensk sjukvård i socialt utsatta områden.

Sådant som – alltför snabba utskrivande till patienter av läkemedel som Omeprazol exempelvis. Som att en husläkare kan ha 3.500 patienter, som de svindyra hyrläkarna, som tolkavgift, som läkares anmälningsplikt.

Den fiktive läkaren Asad – debutromanens make, unga pappa och medmänniska-  vill leva upp till ett motto som lyder: ”Om inte jag, så vem?”

Verklighetens läkare Agmall Sarwari tar dagtid hand om patienter som har ett personnummer. Men på torsdagskvällar volontärarbetar han för ”Läkare i Världens” klinik och tar hand om de andra.

Text: Lena Kjersén Edman
Bild: Karl Nordlund

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Prenumerera gärna. Välkommen att prenumerera här.

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• Agmail Sarwari.
• bokrecension

• Kommentera