”Aspudden är invaderat av mobilzombies!”

KRÖNIKA. Har ni också sett dem? Barn och vuxna som stryker runt i mörkret i Aspudden om kvällarna. Som samlas i klungor, skenbart slumpmässigt, och stirrar uppmärksamt i sina mobiler. Som tar kontakt med främlingar, gör upp planer, ropar ut obegripligheter med entusiastiska röster och går iväg tillsammans. Som gör att den stela gamla pingvinen med korvlåda på magen i tunnelbanan plötsligt har fått massor med fans, liksom grinden till Botvidsparken och den på kvällarna annars övergivna skolgården.

Vad sysslar de med? Vad gör alla dessa märkliga väsen, dessa hålögda mobilzombies? Det tog ett tag innan jag förstod – och själv blev med medlem i gemenskapen. Svaret heter Pokémon Go, och är den mest geniala spelidé jag hört talas om.

Spelutvecklaren har tagit all föräldrakritik som finns kring dataspel – och gjort tvärtom.

Dataspel är:

* ”Stillasittande!” Jaha, då gör vi ett spel där du måste gå omkring. Rekordet i min bekantskapskrets är åttaåringen som gick över en mil på en kväll.

* ”Asocialt!” Jaha, då bygger vi in att man tjänar på att ta kontakt med andra i jakten på nya pokémons, och samarbeta.

* ”Slår sönder familjegemenskapen!” Jaha, då ser vi till att spelet kräver dyra mobilabonnemang, och inte bara uppkoppling mot wifi, vilket gör att föräldrarna måste låna ut sina fina mobiler till ungarna. Och följa med ut på pokémonjakt så att mobilen inte kommer bort.

Som en bonus får även föräldrarna prova på hur det känns att vara mobilfria ett tag. ”Jag mobil-detoxar tack vare att mitt barn jämt lånar min telefon!”, som en mamma sade. Och när någon uppfinner något som får den mest sura tonåring att gå på kvällspromenad med sina föräldrar, är det bara att lyfta på hatten.

Givetvis haglar berättelserna (och skrönorna) om denna nya masspsykos som kallas Pokémon Go:

* Håkan Juholt, socialdemokraternas förre partiordförande, har siktats hemma i Västertorp där han jagar påhittade figurer och snackar med folk. ”Jag avslutar min politikerkarriär med denna pokémon-jakt. Jag vet inte om det är botten eller toppen”, har han sagt.

* Bussförare på vissa linjer rapporterar att folk åker varv efter varv, eftersom bussen åker i bra jaktmarker. Och för att det både är bekvämt och effektivt att fånga pokémons under färden.

* Polishuset på Kungsholmen är omringat av barn som varje eftermiddag när skolan slutar flockas som fiskmåsar utanför entrén, eftersom den är ett riktigt bra pokémonstop. ”Här kan man fånga många pikachus”, förklarar en tioårig kille för mig.

* Det ryktas även om invaderade villaträdgårdar och lägenhetsinnehavare som fått sina liv förstörda – då deras bostäder råkat bli eftertraktade pokémon gym.

* Den kanske mest hisnande historien är pappor som kommer för sent till hustruns förlossning, på grund av pokémonjakt. Vi får hoppas att just denna inte är sann.

Själv har jag fått min första pokémonskada. Stirrandes i mobilen gick jag rakt in i det första av de fyra betonglejonen som står i korsningen Lilla Aspuddsvägen/Hägerstensvägen. Ja, jag skriver första skada. Det lär inte bli den sista.

Text: Anna Svensson

• krönika

• Kommentera