”Kan ni inte bara DRA!”

KRÖNIKA. ”Bostadsrättspriserna stiger igen, rapporterade Bättre stadsdel härom veckan. Det får mig att tänka på typerna som man träffar på lägenhetsvisningar. Detta påtvingade umgänge som man ägnar sig åt i bara strumplästen med ett påklistrat leende, medan det bara kokar inombords: ’Kan inte alla ni andra som är här och tittar på den bostad som jag vill ha bara… DRA!!’

Här är de:

Kontaktknarkaren: Är inte alls på jakt efter en ny lägenhet, utan något att göra en sysslolös söndag. Den här typen vore harmlös om det inte vore för att han bidrar till trängseln i trafiken i hallen, och driver mäklaren till vansinne som måste spela med och fråga Kontaktknarkaren om han ’känner till området’. Trots att de redan träffats tio gånger förut.

Grannen: Har inte heller några planer på att flytta men hoppar till av glädje när ett objekt i samma förening annonseras ut. Äntligen en legitim chans att snoka! Grannen stryker omkring och tittar på det som ingen annan bryr sig om, till exempel hur många leksaker det finns i barnens rum och vad som står i badrumsskåpet.

Den frågvise: Går till attack redan innan han tagit av sig skorna och behandlar sedan mäklaren som sin personliga assistent – och alla andra spekulanter som luft. Hur många kvadratmeter var lägenheten nu igen? Kommer solen in från syd, eller är det mer sydsydväst? Uppskattat avstånd mellan balkongerna? Säkerhetsdörr? Bredbandsleverantör? Störande grannar? Störande trafik? Hur ofta går bussen utanför? Var är matsalsbordet köpt? Kommer jag trivas här?

Den släktkära: Tar med sig hustrun OCH sina svärföräldrar på visningen och får därmed ett psykologiskt övertag bara genom att vara så många. Svärfar är dessutom utrustad med måttstock och hökblick – och skärskådar alla detaljer. ”Här kan ni platsbygga en bokhylla”. ”Här kan ett tredje rum frigöras med en enkel justering av planlösningen”.

Den överlägsna: Har (ärvda) pengar på banken och ett självsäkert leende. Det räcker med en snabb blick, så vet du att den här personen kommer dra upp budgivningen. Rejält. Det här är en person som man bara vill slå. Istället nickar ni så där visningskäckt mot varandra, medan du gör en snabb kalkyl i huvudet: ”Ska jag dra mig ur – eller dra min pistol?”

Det är alltid speciellt att gå på visningar och i synnerhet i en sammanhållen stadsdel som vår, där ungefär samma ansikten dyker på gång på gång. Det kräver ett särskilt mått av social kompetens – eftersom det ett halvår senare visar sig att man har barn på samma dagis. Och är bjuden på lekdejt i just den där drömlägenheten som värdparet köpte framför näsan på dig.”

Anna Svensson

• krönika

• Kommentera