KRÖNIKA: ”Älskade, hatade föräldrakooperativ!”

KRÖNIKA. När jag var gravid första gången läste jag ”Mats kamp”, en tragikomisk skildring av samtiden i serieform. Listan över allt som bokens upphovsman Mats Jonsson tampas med i vardagen tar aldrig slut, ändå är det bara ett kapitel som etsat sig fast. Det som handlar om vilken helvetes jävla Golgatavandring det är att sätta sina barn i föräldrakooperativ. Denna frivilliga form av tortyr, denna djävulens skapelse till barnomsorg, som är så arbetskrävande att du inte hinner arbeta.

Jag läste, skrattade, skakade på huvudet åt skurhinkar och tjafsiga styrelsemöten och slog fast att jag aldrig någonsin, under några omständigheter, sätter min fot på ett sånt. Föräldrakooperativ, det är ju ingen förskola. Det är en diagnos – ett självskadebeteende!

(Observera nu att jag skrev ”förskola” och inte ”dagis”. Så slipper kommentarsfältet koka av den anledningen. Men ”föris” kan ni glömma. Det låter bara sjukt.)

I alla fall: Det enda som skulle få mig att ens överväga föräldrakooperativ vore möjligheten att få sitta med på samlingen och se demonregissören Lars Norén sjunga ”Imse vimse spindel”, något som sker i Mats självbiografiska seriealbum. Där slutar det dock med att Lars säger upp sitt barns plats och byter till vanlig förskola, med hänvisning till arbetsbelastningen.

Så flyttade vi till Aspudden när andra barnet precis hade kommit och började leta förskoleplats. Verkligheten kom ikapp oss, och det började kännas som en utopi att våga hoppas på något i Fruängen. Så ont om platser var det. En kompis tipsade om ett föräldrakooperativ som ligger mitt i centrum och i ren desperation började jag leka med tanken – samtidigt som Mats kamp ringde i öronen. Det var nödläge.

Djupt skärrade sökte vi till föräldrakooperativet, erbjöds en plats och tackade ja. Trots alla våra fördomar om hur jobbigt det skulle bli.

Ja, jag har stått och svurit över skurhinkar sena sommarkvällar när alla andra sitter på uteserveringar och njuter. Ja, jag har suckat över protokoll som ska skrivas, glödlampor som ska bytas och inköpsresor till Ikea.

Jag har genomlidit 55 matlagningsdagar, 25 städveckor, 42 styrelsemöten, 10 storstädningar på söndagar samt otaliga medlemsmöten, föräldramöten och andra möten som redan börjar försvinna in i minnesdimman.

Framför allt har jag fått stresshicka som kock när det är mitt ansvar att 19 barn får vällagad lunch senast klockan 11.15.

Men i övrigt: Tack och lov att vi valde föräldrakooperativ!

Vi fick ju också:
– Vänner för livet, både bland barnen och bland de vuxna. Vi har lärt känna varandra på djupet – barn, föräldrar och personalen.

– Sammanhållning. När andra föräldrar vittnar om att de knappt vet vad de andra familjerna heter på den vanliga förskolan, massmejlar vi varandra när det kör ihop sig på jobbet: ”Är det någon som kan hämta min lilla Meja i eftermiddag?” Vi hjälps åt, hämtar och lämnar varandras barn, lagar middagar ihop. Som en storfamilj. Det är guld värt när ens eget släkt bor i andra änden av Sverige och man saknar back up.

– Ett extra vardagsrum. När det var stambyte i vår bostadsrättsförening, gick vi till förskolan på kvällarna och lagade middag.

– Framför allt har barnen fått en förhållandevis liten och lugn barngrupp med pedagoger som har möjligheten att se varenda lilla unge. Jag minns hur min svärmor lämnade min ledsna dotter och dröjde sig kvar bakom en buske för att se hur det gick. Efteråt utbrast hon ”Anna! Tänk att en pedagog kunde sitta med henne i knät i över en halvtimme, trots att det var morgonstress!”

Jag vet att det finns andra, bra förskolor och andra bra driftsformer. Vår son gick på kommunal förskola som var helt fantastisk. Men mina fördomar sprack. Och nu när det inte är många matdagar, städdagar och möten kvar, inser jag hur mycket jag kommer sakna dem.

Anna Svensson

Läs kommentarer till artikeln på Bättre stadsdels Facebook-sida.

• föräldrakooperativ
• förskola
• krönika

• Kommentera