Krönika: En oväntad upplevelse – när den lokala karibiska krogen fick konkurrens

KRÖNIKA. Jag står utanför restaurangen och huttrar innanför halsduken. Den karibiska restaurangen och kulinariska pärlan Island Hoppers ligger ett stenkast från Örnsbergs tunnelbana i ett övergivet industriområde i Hägersten. Men den bitande kylan är påtaglig. Där inne ser det varmt och mysigt ut. Matgästerna sitter utspridda i lokalen vid enkla träbord och samtalar och skrattar om vartannat.

Jag kisar mot glasrutan och försöker få en skymt av menyn. Plötsligt slås dörren upp och ut kommer ett sällskap. De håller upp dörren för mig men jag förklarar bestämt att jag bara står och “kollar lite”. De ger mig en undrande blick men går därifrån. I samma stund slår dofterna av kokos, curry, friterad kyckling, chili och färska örter emot mig som en käftsmäll innan dörren går igen.

Jag hinner knappt dra in de underbara och färgstarka dofterna genom näsan förrän de är borta. Kvar står jag i kylan och inser att jag med två dagar kvar till CSN tyvärr inte har råd att äta här idag. Så jag börjar missmodigt knalla de två hundra metrarna hem och undrar vad pappa har lagat till middag. 

LÄS ÄVEN: Krönika: Fartyg med specialuppdrag: Vad döljer sig under ytan?

I trapphuset doftar det inte av någonting. En oro ingjuter sig i min kropp. När jag slår igen ytterdörren efter mig möts jag dock av pappa i sin gamla vanliga rutiga skjorta, läsglasögon och sitt yviga hår. Jag möts också av synen av en kyckling i en plastpåse och ris både över hela diskbänken och i en kastrull. Men framförallt möts jag av Blå Bands Currysås. Pulversås kanske inte låter så aptitligt för andra men för mig är det en gastronomisk upplevelse. Paketet med sin djupblå färg står med all sin prakt på mikron och jag känner hur oron sjunker undan och hungern tar vid. 

Jag hinner knappt sätta mig vid matbordet innan det kommer. Idag har pappa testat något nytt. Han har inte lagat kycklingen som han vanligtvis gör utan han har använt en speciell stekpåse som han köpt. 

– Kycklingen blir jävligt god! Det blir typ som ett långkok!

Eftersom jag aldrig sett honom så stolt och glad lyssnar jag intresserat och ställer frågor om hans stekpåse. Men det tar inte slut där. Inuti kycklingen har han även tryckt in två citronklyftor, bitar av äpple och vitlök. Han pratar passionerat om sin matlagning och är så upprymd att han glömmer att äta. Hela tiden frågar han hur det smakar och vill att jag ska gissa vilka kryddor och ingredienser han har använt. Mellan tuggorna berömmer jag hans mästerverk och försöker så ihärdigt jag kan gissa mig till olika ingredienser. Mamma kommer sömndrucken in i köket. Hon har för ovanlighetens skull äntligen fått vila efter en lång arbetsdag. Nu behöver mamma genomleva samma sak som jag och allt börjar om från början. 

– Vad känner du för något med kycklingen då?
– Jo, den är väl mör, svarar mamma trött.
– Mör ja! Den är jävligt mör!

Plötsligt ler pappa ett lurigt leende som man inte ser ofta. Jag tittar undrande på honom och frågar vad det är.
– Känner du något annorlunda med currysåsen då?

LÄ ÄVEN: Krönika: Så löser nya textroboten julstressen – fyra råd

Det går en kall kåre genom min kropp. Currysåsen smakar faktiskt annorlunda men det är först när han nämner det som jag känner det. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men något är inte som det brukar. Han förklarar att han helst hade velat göra en egen currysås men att det blev pulversåsen från Blå Band eftersom han vet att jag tycker om den. Pappa berättar att han ändå ville göra sin egen twist. Han berättar att han har tillsatt skyn från kycklingen som fanns kvar i stekpåsen istället för vatten och sedan dessutom haft i kycklingbuljong. 

– Då blev det så jävla salt, så då skvätte jag i lite mjölk för jag tänkte att jag måste få bort det salta och späda ut det. Men när jag gjorde det blev det vattnigt, eller rättare sagt mjölkigt. Då tänkte jag nej, det måste bli lite fastare och då försökte jag rädda det med lite mjöl som jag skiktade ovanpå. Då tyckte jag att det blev lite för svagt så jag tog lite currypulver, och en mangosås som man ska ha till fläsk. Då blev det en färdig produkt till slut!

Jag imponeras av pappas påhittighet och ihärdighet, och måste erkänna att maten var riktigt god. Smakerna av curry, vitlök, chili och kyckling får missnöjet över att inte kunna äta på Island Hoppers att bli lite mindre. Nöjd och belåten tackar jag för maten och känner att detta var en vinst för både plånboken och smaklökarna. Det sista jag hör innan jag lämnar köket är hur mamma frågar pappa varför han alltid måste redogöra för exakt allt han gör när han lagar mat.

– Jag vill ju att ni ska förstå min process, det är väl inte så konstigt?

Jag är egentligen inte så intresserad av pappas matlagningsprocess, men det säger jag inte till honom. Istället tänker jag på att det kan vara bra att ha en pappa som lagar kyckling i plastpåse när man är en ung och fattig student .

Aino Aspelin, Axelsberg, student på Jakobsbergs folkhögskolas journalistlinje

Är du Bättre stadsdels nya krönikör? Vill du skriva återkommande lokala krönikor eller bara en krönika någon gång ibland? Hör av dig! redaktionen@battrestadsdel.se eller 0709-449519

Prenumerera gärna på Bättre stadsdel. Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjös bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• Aino Aspelin
• Island Hoppers
• krönika

• Kommentera