Krönika: Tårar i ögonen – för Sverige!

KRÖNIKA. 6 juni. Sveriges nationaldag. Flaggorna vajar blågult i vinden. På TV sjunger kända svenskar nationalsången. Bilder på sjöar, skogar, Stockholm och stjärnorna som tolkar sången med känsla. Och framför skärmen sitter en man som bott här i 40 år – och gråter tyst.

Välkommen att prenumerera på Bättre stadsdel – här

Ja, den mannen är jag. Mitt namn är lite Lars, lite Mehmet Jag kom hit som 24-åring. Först diskade jag, sedan lärde jag mig språket, reglerna, och hur man överlever vintern. Och Sverige öppnade sitt hjärta för mig.

“Du är inte som vi – men ändå en av oss”, sa de.

Nu känner jag mig lika berörd när jag hör Sveriges nationalsång som när jag hör den turkiska. Det handlar inte om en identitetskris. Det handlar om tacksamhet.

När man får något vackert av ett land – då känner man. Gråt är tillåtet till nationalsången. Sången börjar. En svensk sångerska sjunger med värme.

Melodin stiger – och mina minnen vaknar:
-Min första jobbintervju i snöstorm.
-Mina barn som pratade svenska bättre än jag.
-Min första tolkning för en annan turk.
-Min första radioinspelning på Sveriges Radio.

Och plötsligt är jag både den turk som gråter till İstiklâl Marşı – och den nya svensken som gråter till Du gamla, Du fria. Ironiskt? Kanske. Men mänskligt. Medborgarskap sitter inte i pappret, det sitter i hjärtat.

Vill du veta om du älskar ett land på riktigt? Lyssna på dess nationalsång. Om du får tårar i ögonen – då har du blivit en del av det landet.

Jag kanske inte är svensk på pappret, men Sverige har blivit en del av mitt inre. Det här är inte politiskt – det är personligt. Och nationalsången blev som en tyst ed av tacksamhet.

Sveriges nationalsång – “Du gamla, Du fria”

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Så, kära läsare. Om du bor i Sverige – stanna upp en stund. Kanske har du också blivit en del av det här landet. Kanske hänger det också en liten blågul tår i ögonvrån. Låt den falla.

För ibland bor det verkliga medborgarskapet inte i ett pass – utan i en tår.

Tandoğan Uysal, Liljeholmen

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Du prenumererar väl? Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjö-Skärholmens bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!

Vill du skriva en debattartikel eller en insändare? Eller en krönika? Gör det. Mejla:  redaktionen@battrestadsdel.se

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• krönika
• Tandogan Uysal

• Kommentera