”Vi bor frivilligt i källare”

KRÖNIKA: ”Wow! En fyra var till salu i Aspudden. Det tillhörde inte vanligheterna så jag och sambon skrev in i almanackan att gå på visningen på söndag. När veckan var slut och vi kom dit, möttes vi av en låst dörr. Inte ens skylten med ”Visning!” stod kvar, lägenheten var såld för länge sedan. När jag ringde mäklaren och klagade, skrattade han milt i telefon: ”Välkommen till Hägersten, här gäller det att hugga först!”

Nästa gång stod vi på tå. När en ny fyra annonserades ut, ringde vi mäklaren direkt och lade ett bud. Han lovade att vi skulle få köpa nästa dag, men klockan 21.30 samma kväll ringde han. En annan budgivare hade gett sig in i leken och ville skriva på kontraktet samma kväll. ”Anna, ni måste komma nu direkt, annars går lägenheten till den andra köparen”, sade mäklaren. Det går inte, vädjade jag, ”jag står mitt i ett blöjbyte med vår nyfödda bebis och sonen har redan gått och lagt sig.” Mäklaren var obeveklig och nästa dag fick vi veta att lägenheten gått ur oss händerna, trots att vårt bud var det högsta. Här premierades snabbhet.

Sedan hämtade vi andan i några veckor. Började tala om att släppa tanken på Aspudden. Kvadratmeterpriserna var sjukt höga, och orkar vi verkligen vara med i detta race? Då ringde mäklaren igen. Nu hade han en ny fyra till salu men golven var upprivna, lägenheten var inte ens uppmätt och det fanns inget prospekt. ”Ni får chansen att köpa den, men då måste vi skriva på idag”, sade han. Så vi slog till, av ren trötthet antar jag, och köpte grisen i säcken. Lade ett bud i blindo och hoppades att lägenheten åtminstone skulle vara över 80 kvm.

Nu har det gått några år och jag vet inte hur många liknande historier jag har hört. I mitt grannskap finns flerbarnsfamiljer som:
* tränger in sig i en liten tvåa
* låter barnen bo på en före detta piskvind
* fjäskar in sig hos den lokala mäklaren för att få förhandsinfo
* bedriver årslånga förhandlingar med ensamma damer i alldeles för stora lägenheter om att kanske, någon gång, få byta lägenhet med dem.
* inreder en fönsterlös källare för att få plats.

I-landsproblem? Javisst! Det är ingen mänsklig rättighet att bo strax utanför tullarna i idylliska Aspudden. Men det här säger något om hur stark kärleken är till stadsdelen, och vad vi är beredda att göra för att få bo kvar.

Och de trångbodda klagar inte, tvärtom är de stolta som har hittat en lösning och själv befinner jag mig i toppen av näringskedjan som har hela FYRA rum! Grannarna är imponerade. Det är bara när kompisar från resten av Sverige kommer på besök som man får sig en tankeställare. Mina barndomsvänner från Göteborg, som själva brukar be om ursäkt för sina treplansvillor, brukar ta en snabb vända hemma hos mig och sedan se förbryllade ut: ”Var det här allt?” De är inte vana vid att slåss för varje kvadratmeter – och att kompromissa med det mesta för att kunna bo kvar.”

Anna Svensson
Bild: Kristoffer

• krönika

• Kommentera