Harry gör huvudroll i kultmusikal – hyllar musiklivet i Mälarhöjden

Mälarhöjdsbon Harry Dannemann är uttagen att göra en huvudroll i Viktor Rydberg Jarlaplans gymnasiums uppsättning av musikalen Grease. Snart är det premiär.

Men det var i Mälarhöjden allt startade. 

– Betelkyrkan i Mälarhöjden där vi repade när jag växte upp är utan tvekan den största anledningen till att jag håller på med musik idag, säger Harry  Danneman.

Nu går han sista året på musiklinjen på VRG Jarlaplan och när han var på audition till musikalen i början av höstterminen var han nervös med låga förväntningar.

– Med tanke på att jag varken går teater eller sång trodde jag inte att hade så stor chans. Jag hoppades på rollen som ängeln från min favoritscen Beauty School Drop Out.

LÄS ÄVEN: “Det började som en idé i en kurs i entreprenörskap”

Men Harry blev huvudrollskaraktären Danny Zuko i Jarlaplans omtalade slutproduktion. 

Han skrattar när han berättar om hur han reagerade på nyheten.

– Jag var allt utom beredd på att bli vald som en av huvudrollerna, så när mailet kom trodde jag inte att det var på riktigt. Jag refreshade det och tänkte, nej, nu har de skrivit fel.

Nu, några månader senare, är han i full färd med sin tolkning av Danny. Efter karaktärsarbetet har han landat i en mer emotionell Danny.

– Jag vill skildra hans kluvenhet mellan den han är med Sandy och den han är i skolan, med grabbarna. Det jag tycker är mest intressant i hans karaktär är just hur den… ambivalensen, hur den speglar hans personlighet i och med att han ständigt behöver skifta mellan de skilda världarna, och hur de, under musikalens gång, luckras upp för att till slut förenas och bli en och samma.

Hos Harry själv har det däremot aldrig funnits någon tveksamhet om vad han vill syssla med. Från sex års ålder har han spelat gitarr och Mälarhöjdens utrymme för musikaliskt utlopp under uppväxten är anledningen till att han fortfarande brinner för det han gör. Harry minns hur musikläraren släpade med sig sina egna instrument, bland annat en kontrabas, till

skolan för att visa hur bred och mångfasetterad musiken kan vara.

– Engagemanget från lärare och andra vuxna var otroligt! Nästan alla gamla Mälarhöjdspolare håller än idag på med musiken vid sidan av, och vi ses fortfarande då och då för att spela och göra musik tillsammans. Under mina tio år på Mälarhöjdens skola fick jag tillfälle att uppträda på skolavslutningar, middagar, event, niornas bal, you name it. Så fort lärarna upptäckte mitt musikintresse plockade de upp mig direkt.

Men det var när några kompisar från skolan startade band efter ett sommarläger på Betelkyrkan i Mälarhöjden och frågade om han ville ansluta, som det drog igång på riktigt.

– Det var så det började. Jag gick på en elgitarrskola vid Münchenbryggeriet i sexårs. Man kom dit och lärde sig några ackord, spelade någon låt som läraren valt. Det var väldigt… teoretiskt. Såklart la det bra grunder, men jag hittade liksom ingen glädje i att spela musik där. Betel var något helt annat. Bandledarna var så unga, och istället för att skola klassiskt fick man experimentera och spela låtar man faktiskt tyckte om.

LÄS ÄVEN: “Detta är början på en musikkarriär”

En gång i veckan, på onsdagar, slängde han gitarrfodralet över axeln och knallade längs med Sankt Mickelsgatan till Betelkyrkan. Bandledarna hjälpte till att ta fram ackord och backa upp på de instrument som behövdes.

– Betelkyrkan är den största anledningen till att jag håller på med musik idag. Det är jättesvårt att hitta någonstans att repa, till och med för mig som är 18, med studiecirklar och utrustning och allt vad det nu är. Så att som åttaåring kunna starta ett band, få tillgång till replokal, instrument, bara sådär, det är helt otroligt. 

Harry fortsätter med att det viktigaste Betel lärt honom är att aldrig glömma leken, att låta det roliga vara i fokus.

– Ens så kallade performance kom i andra hand. Så länge man hade kul och vågade spelade det ingen roll hur det lät. Den filosofin sitter kvar. Jag står på scen för min skull, och det är det jag hoppas kommer göra att det håller i längden.

Men det har ändå varit en stor omställning, från att som gitarrist vara van att stå i bakgrunden till att, plötsligt, hamna längst fram i strålkastarljusets sken, som inneburit mycket press och ansvar. Men efter att ha fått privat coaching av skolans fantastiskt engagerade sång-, dans- och teaterlärare känner Harry att han upptäckt en helt ny värld att utforska.

– Det är förstås en utmaning att få allt att fungera samtidigt. Skådespela, i nästa sekund dansa och sjunga samtidigt, och alltid vara i karaktär. Men musiken blir så mycket mer när man kombinerar flera konstnärliga uttryck. Och att få se och ta del av musikalens utveckling, från en skakig audition till nu, när vi sätter ihop allting. Det är ett minne för livet.’

Och när alla föreställningar är över, när ridån gått ner för sista gången, kliver Harry på off-stage som proddare för att klippa och mixa den film som kommer spelas in av musikalen.

– Jag vill fortsätta inom musikvärlden och går därför en tillvalskurs i musikproduktion. Det är skönt med något som kan erbjuda ett stadigt jobb, som att jobba i studio. Att Jarlaplans musiklinje dessutom är högskoleförberedande underlättar en del. Efter gymnasiet blir det nog en paus från studerandet, kanske en skidsäsong någonstans om man har tur, men sedan är jag ganska inställd på musikfolkis, helst jazzgitarr, och musikhögskola, och en förutsättning för det är att ha något att falla tillbaka på, att jag har möjligheten att plugga vidare om jag vill.

Musikalperioden har varit hektisk och omvälvande. Elvatimmarsdagar i skolan, helgrepetitioner, intensivveckor och repliktragglande. Men genom allt detta har Harry ändå lyckats behålla leken och Betelmentaliteten. Och på frågan om huruvida ryktena stämmer, att han fått John Travolta att blekna, svarar han:

– Man får väl komma och se.

Text: Stella Dannemann

Lokala nyheter i Hägersten-Älvsjö: Prenumerera på Bättre stadsdel (200kr/år)

• betelkyrkan
• grease
• gymnasium
• musikal
• Viktor Rydberg gymnasium

• Kommentera