”Mitt optimistmärke får ligga kvar bredvid Guillou”

KRÖNIKA. ”I måndags var det den SÄMSTA DAGEN. Inom loppet av några minuter drabbades jag av två dråpslag som fick mig att 1) bryta ihop 2) stoppa en påskhare i munnen och 3) falla i gråt.

Jag satt i mitt arbetsrum och glodde fascinerat på några ungar som övergett sina datorer och kastade gris i vårsolen utanför Konstfack. Det gick ovanligt trögt att skriva, och för att gaska upp mig kastade jag in en näve karameller i munnen (ja, en näve, ryckta från ett godishalsband jag fått av dottern). Jag tuggade vällustigt men tyckte efter en stund att de var ovanligt hårda – tills jag förstod att jag satt och tuggade på min egen tand. Den hade gått rakt av. Jag provlog i spegeln och konstaterade att jag såg ut som Stu i Baksmällan.

Jag svor och tryckte i ren protest in en halvtorr skumhare i käften och idisslade med gråten i halsen. Man borde givetvis inte tugga godis alls när man just bitit av en tand, men det var trots allt en ganska mjuk hare och ibland känns det bra att skratta olyckan rätt upp i ansiktet! När jag tuggat ur ryckte jag ilsket åt mig mobilen för att ringa Liljeholmens folktandvård – och tappade telefonen face down på skrivbordets stålfot. Smack! Psykedeliska mönster flimrade några sekunder på displayen innan den avled. Skärmen var lika svart som den gapande luckan i min tandrad.

Jag gick nu igenom fyra snabba stadier: Chock, Regression, Förnekelse och till sist Reaktion: Desperat dunkade jag telefonen i bordet för att få liv i den. Det hjälpte inte. This is a dead smartphone.

Sedan kom sorgen. På några få minuter hade njutningslystnad, klantighet och dumsnålhet (äsch, det där panzerskyddsglaset kostar faktiskt 279 spänn och det har ju alltid gått bra förut) kostat mig ett okänt antal tusenlappar och orsakat en utgiftspuckel som, för att uttrycka det milt, kom mycket olämpligt.

Jag grät lite. När jag torkat mascaran från kinderna lade jag ut en självömkade status på Facebook (nu min enda länk till yttervärlden) och inhöstade ett antal hjärtan, gråtande emoticons och styrkekramar.
Rödgråten och apatisk satt jag vid skrivbordet när min blick plötsligt föll på Optimistmärket. Det är en pin, en kavajnål stor som en enkrona och gul som en guldtia. ”VAR OPTIMIST” står det med blanka versaler. Där låg den nu och grinade hånfullt emot mig bredvid musmattan med texten: ”Prokrastinera inte. Jobba! Tänk på Jan Guillou” (jag ska inte gå närmare in på det men den ligger där för att påminna om Guillous enorma skrivkapacitet, tio sidor om dagen).

Optimistnålen köpte jag på bakluckeloppisen i Liljeholmsgallerian i februari, ovetande om vad det var; antagligen en tokrolig medlemsnål för Optimistjolleföreningen eller liknande, tänkte jag. Men den det kostade bara tre spänn och jag kände intuitivt att jag behövde den. Redan då.

Plötsligt fick jag nu för mig att googla ”Var optimist”. Och herregud! Det var alls inga putslustiga seglare som skapat nålen – det var det svenska geniet Gustaf Dalén! Bondgrabben från Skaraborg som uppfann klippljusapparaten, solventilen och dalénblandaren, som konstruerade radioapparater, gassvetsar, strålkastare, flygplansvingar, en bil och världens mest genialiska spis (absolute top notch än idag!). Mest känd är han förstås för Aga-fyren som säkrade all världens sjöfart.

Hans företag växte till ett världsimperium som mot alla odds överlevde både depressionen och Kreuger. Han ledde det ända till sin död 1937 trots att han blev blind efter ett misslyckat experiment redan 1912. Han byggde bostadsområden och fixade kollektivtrafik till Agapersonalen, och när han fick Nobelpriset skänkte han prispengarna till de anställda (eat that, alla panamafifflande storföretagare).

Efter Keugerkraschen hade Gustaf alltid Optimistnålen på kavajslaget och dessutom ett antal skramlande i fickan för att dela ut till gnällspikar han mötte. Ett sant geni.

Men det nästan allra bästa är att han redan som trettonåring konstruerade en väckarklocka som tände ljuset och satte på kaffepannan en kvart innan larmet gick – hundra år före Wallace & Gromit! Han hade faktiskt planer på att auto-tippa sig själv ur sängen också, men lillbrorsan som delade bädden lade in veto.

Mitt lilla optimistmärke ska nu få ligga kvar där bredvid Guillou så att jag i mina svåra stunder alltid, alltid blir påmind om dessa två stora snillen. Man får aldrig tappa hoppet och ge upp.”

Eva Dozzi, tv-hallåa, författare

• krönika

• Kommentera