Krönika: Drömmar i Cleves spegelfabrik i Liljeholmen

KRÖNIKA. Jag hoppas att jag har hittat den tomt där det i slutet av 1800-talet låg en spegelfabrik. Idag är det en liten park och där porlar det en liten bäck med vatten från stadens vattenledning. Få tänker idag på att för ungefär 200 år sedan var området där Liljeholmens köpcentrum nu breder ut sig en sankmark med surrande myggor och på vårarna spelande orrar. Det finns ingen notis i planteringen som påminner oss om detta.

Under flera år har jag funderat över varför en spegelfabrik byggdes mitt bland all verksamhet, som var inriktad på järnvägar och tåg. Järnvägen kom till Liljeholmen i slutet på 1850-talet och den 18 februari 1860 tuffade det första ångloket over järnvägsbron från Liljeholmen till Tanto. Detta blev starten för den nya arbetarförstaden Liljeholmen. Hit drogs affärsmän och ingenjörer. Fabriker och mer eller mindre välbyggda bostadsfastigheter växte upp som svampar ur jorden. Folk kom flyttande från landsbygden för att om möjligt skapa sig en framtid i denna nya förstad till huvudstaden.

Nu är miljön helt annorlunda. Inga tåg stannar längre i Liljeholmen och det går att spana in rester av den gamla järnvägsbron. Höghus har ersatt låga träkåkar och de enda tecknen på den svunna industriepoken är ett knappt synligt industrispår till Cementas anläggning i Lövholmen. Spegelfabriken kom året efter nedläggningen år 1902 att betyda mycket för den framväxande arbetarrörelsen i Brännkyrka socken i vars utkant Liljeholmen låg.

Då bland de kvarvarande speglarna samlades en grupp män, vars största önskan var att förändra samhället. Det fanns ingen lokal där fackföreningarna kunde hålla sina möten och där man kunde samlas för att diskutera politik. Folket i Liljeholmen borde samla in pengar för att skaffa sig ett Folkets Hus. Hur många gånger dessa män samlades i spegelfabriken vet vi inta, bara att fabriken upphörde och att fastigheten bytte ägare. När Folkets Hus senare blev verklighet skedde detta i en nedsliten fastighet vid sjön Trekanten.

Det finns inte mycket information om spegelfabriken i Riksarkivet. Den var registrerad som ett aktiebolag med Reinhold Fredrik Cleve som huvudägare. Han finns också registrerad som grosshandlare när det gällde spegelglas och fönsterglas. Hur många anställda det fanns i fabriken vet vi inte och inte heller hur de speglar såg ut som tillverkades i denna fabrik. Utöver speglar slipades det glas.

Fram till mitten av 1850-talet var speglar en lyxvara, som få hade råd att skaffa sig. Det var påkostade speglar ofta med förgyllda ramar. Det vilade magi över speglar. Om Djävulen utan att någon såg det tog sig in i ett hus och när han speglade sig försvann han in i spegeln. Därifrån kunde han helt osynlig glida ut när en ung flicka i spegeln beundrade sitt eget utseende. Då fladdrade han in i flickan. Hon tappade sitt förnuft och gav sig ut på svindlade kärleksäventyr.

Nio månader senare syntes resultatet i en vagga. Skrocket om spegelmagi glömdes bort när folkskolan, järnvägen och industrierna kom. Samtidigt utarbetades ny teknik För att tillverka spegelglas. Det blev billigare att framställa speglar och nu började glasmästare att tillverka enkla speglar. De minst påkostade hade ingen träram utan klistrades upp på tjockt papper. Det hände att spegelglas gick sönder och då gick det att skära bitar, som sedan kunde bli fickspeglar och enkla toalettspeglar. Att nu tillverka billiga speglar kunde bli en lönande affär och år 1884 startade Reinhold Fredrik Cleve sin spegelfabrik i Årstadal i Liljeholmen.

Reinhold Fredrik Cleve avled år 1889 och verksamheten övertogs av glasmästare Andersson, som drev verksamheten vidare. Troligtvis var det tack vare denne okände man som, som den spirande arbetarrörelsen fick tillgång till lokalen. Det hände mycket i slutet av 1800-talet. Vårt land fick uppleva en framgångsrik kvinnorörelse med krav på att de gifta kvinnorna skulle få bli myndiga och att alla vuxna skulle få rösträtt och kunna få säte och stämma i riksdagen. Några, som Kata Dalström, tog järnvägen och gav sig ut på landsbygden och agiterade.

Det gällde att se trevlig ut när man väl kom fram och då var det bra att ha med sig en liten spegel. För männens del hägrade det att som Hjalmar Branting få vara med om internationella fredskongresser i Tyskland eller i Schweiz. Det gick nattåg söderut från Liljeholmen. Sovvagnarna var inte speciellt bekväma. I varje hytt fanns det två trevåningssängar och det krävdes starka ben för att klänga upp till den översta.

Jag gissar att männen i spegelglasfabriken diskuterade hur en socialistisk revolution skulle se ut. Skulle den ske genom att massorna tog till vapen eller gick det att ordna detta på fredlig väg? Fredens väg är den enda framkomliga vägen ansåg Hjalmar Branting. Det var inte alla i Liljeholmen som höll med honom om detta. Drömmar fanns i den gamla spegelfabriken. Nästa generation arbetare skulle i bekväma och välutrustade sovvagnar medan tåget rullade mot Alperna kunna raka sig framför en spegel. Nedrustning tillsammans med socialism hade skapat ett fredens och välståndets Europa. Arbetarna hade fått tillbaka sitt människovärde och de ville se eleganta ut när de mötte representanter för olika länders regeringar.

Drömmarna slog aldrig in. Sommaren 1914 tändes en gnista i Sarajevo och det första världskriget blev ett faktum.

Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

Bild (2): Ulla Weidenstam

• carin önnestam
• krönika
• Spegelfabriken

• Kommentera