Krönika: Historien om ett vackert stenhus i Gröndal
Åsikter gröndalKRÖNIKA. Det finns ett stort och märkligt stenhus från 1910-talet i kvarteret Barlasten i Gröndal. Det påminner mycket om det hus i Göteborg jag växte upp i. Samma fönster, som var jobbiga att putsa, och samma rundbågade affärsfönster och portar. När jag nu går på spaning efter husets historia kommer jag fram till att år 1908 ett stort obebyggt område i Gröndal köptes av ett aktiebolag, där de två tongivande ägarna var Olof Aschberg och Conrad Pineus från Göteborg.
Båda var judar och deras föräldrar hade kommit till Sverige på två olika sätt. Conrad Pineus välbärgade familj kom från England och sysslade med sjöfart medan Olof Aschbergs far Herman kom från Vitryssland och flyttade till Stockholm för att söka arbete. Han startade ett litet företag för tillverkning av madrasser och blev så småningom ganska förmögen.
Conrad Pineus var utbildad jurist och han var dispaschör, vilket innebar att han var skiljedomare vid tvister när det gällde haverier. Olof Aschberg och Conrad Pineus hade teater som gemensamt intresse och Olof Aschberg var gift med en skådespelerska. Olof Aschberg satt med i styrelsen för Svenska Arbetsgivareföreningen och Conrad Pineus var aktiv inom Folkpartiet i Göteborg. Han var en av förgrundsmännen inom göteborgsliberalismen.
Det blev reklam om den nya förstaden Gröndal. Här fanns en ångbåtsbrygga och det var lätt att komma in till Hornstull. I Gröndal fanns flera stora arbetsplatser som Beckers färgfabrik och Ekensbergs varv. Lägenheterna i det stora huset var moderna, har fanns rinnande vatten, avlopp och gemensamma vattentoaletter. Om några år skulle området få spårvagn på en planerad bro till Reimersholme.
I det stora huset i kvarteret Barlasten fanns det både stora och små lägenheter. Hyran för ett rum med kakelspis och diskskåp hade en månadshyra på drygt 200 kronor och för en lägenhet med fyra rum, tambur och kök hade en månadshyra på ungefär 800 kronor. De var ingen tvekan, det var bättre att bo i Gröndal än i Gamla Sta´n. I Gröndal växte ett nytt och hälsosammare samhälle fram. Detta var förorten byggd på liberalismens värderingar.
Det blev inte som Conrad Pineus hade tänkt sig. Sommaren 1911 hyrde Olof Aschberg ett litet sommarhus i Blommensberg. På eftermiddagarna hade han ingenting att göra utan gick till Folkets Hus och lyssnade på föredrag av olika slag. En kväll var han med om något som kan liknas vid en religiös omvändelse. Hans liberala syn på samhället var av ondo, nu var det Marx lära som gällde.
Olof Aschberg kom bra överens med ledarna för olika fackförbund. Han fick höra att flera arbetare önskade bygga sina egna små villor och i anslutning till bostaden kunna odla potatis och plantera bärbuskar. För att hjälpa dem med lån startade Olof Aschberg Nya Banken. Här kunde han erbjuda arbetarna förmånliga lån. Samtidigt med detta hjälpte han arbetare, som önskade bygga upp en egen fabrik, med ett mindre kapital och en bra fabrikstomt i Midsommarkransen.
Olof Aschbergs omvändelse skakade om de andra delägarna i aktiebolaget i Gröndal. Nu gällde det för styrelsen att komma tillrätta både med de ideologiska problemen och de ekonomiska. Mitt intryck är att Conrad Pineus och några av aktieägarna inte ville ha med de kommunistiska irrlärorna att göra. Ledningen började stycka av tomter och sälja till hugade spekulanter. Gröndal, som var tänkt som ett drömområde med egen stadsplan, förvandlades snabbt till ett gytter av slarvigt uppförda hus. Kvar stod stenhuset i kvarteret Barlasten.
Sommaren 1914 bröt det första världskriget ut och detta betydde bättre tider för Ekensbergs varv, medan det gick sämre för de andra. Kriget förde med sig livsmedelsbrist och förhöjda matpriser. Lediga tomtmarker blev potatisland och Nobels industri lånade ut mark för odlingar. Några hungerkravaller som på Södermalm förekom inte i området.
Det blev fred och Tyskland tvingades att betala ett högt krigsskadestånd. Mycket av den svenska produktionen av järnmalm och industriprodukter hade före kriget sålts till Tyskland. Nu var detta slut och flera fabriker hade tomma orderböcker. Det fanns en ljusning i allt det svåra. Äntligen hade det byggts en ordentlig bro mellan Liljeholmen och Hornstull. Den var så stabil att det gick att lägga ett spårvagnsspår på bron. Spårvagnslinje 18 gick från Slussen över Liljeholmsbron till Gröndal och en hållplats var utanför stenhuset i kvarteret Barlasten. Här fanns en kiosk där det gick att köpa bland annat tidningar och godis. Spårvagnslinjen försvann några år efter fredsslutet efter det andra världskriget och ersattes då av en busslinje.
Conrad Pineus var fast rotad i Göteborg och jag minns honom säga att det bästa med Stockholm var tåget till Göteborg. En annan av hans åsikter var att göteborgarna inte skulle behöva ta tåget till Stockholm för att kunna njuta av bra teater. Han var en av initiativtagarna till Göteborgs stadsteater och donerade pengar till teaterbygget.
Olof Aschberg flyttade efter krigsslutet till Moskva där han hjälpte den nya statens ledare att bygga upp en centralbank.
Två män med olika bakgrund har lämnat efter sig ett vackert stenhus i Gröndal och ingen i området vet vem de var. Varför har de inga gator uppkallade efter sig?
Text: Carin Önnestam
Bild: Kvarteret Barlasten, Fågelsångsvägen, Gröndal
Mer om och av Carin Önnestam här.
Litteratur;
Reklamskrift okänd författare : Stockholms förstäder och villasamhällen 1911
Olof Aschberg : En vandrande jude från Glasbruksgatan Stockholm 1946
Ingemar Johansson : StorStockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-7
Norstedts Sveriges Historia 1830-1920 ISBN 978-91-302442-4
Mest lästa:
Följare 19,5k