Krönika: Pandemin är över – detta saknar jag

KRÖNIKA. Tidig grå torsdagsmorgon på Telefonplans tunnelbanestation. Snöhögar klamrar sig fast i gruset på perrongen och ett ensamt munskydd fladdrar i vinden. I väntan på tåget samlas människor runt omkring mig och när tunnelbanan till slut rullar in är det redan så fullt att det inte finns några sittplatser. Vi står som packade sillar. Någon hostar. Någon annan snyter sig ljudligt.

Att leva med ett ständigt virushot hade åtminstone det goda med sig att de flesta blev medvetna om hur sjukdomar sprids, och hur de kan förhindras.

Minns ni hur det var? Minns ni pressträffarna och graferna över sjuka och döda? Minns ni hur vi satte klockan för att inte glömma att titta?

Minns ni bilderna inifrån intensivvårdsavdelningarna? Minns ni ilskan. Först den kollektiva ilskan över att det inte blev lag på att bära munskydd, och sedan den något mer begränsade ilskan över de vacciner som ansågs tagits fram för fort. Allt var fel och ingen gjorde tillräckligt för att skydda oss.

LÄS ÄVEN: Krönika: En trädgårdsmästares iver

Jag tror att det var många under coronapandemin som tänkte att det aldrig skulle bli så här igen. Vi skulle ju aldrig mer gå till jobbet när vi var sjuka. Vi skulle visa hänsyn och hålla avstånd. Vi skulle aldrig glömma tiden då vi antingen kurade ihop oss framför datorn eller slet för att hålla samhället flytande.

Vad var det som hände? Var längtan så stark efter att säga ett stelt hej vid kaffeautomaten på jobbet? Eller saknade vi att åka fullsatta tunnelbanevagnar och trängas med främlingar?

Det sägs att minnet är bra men kort. För oss i Sverige känns det som att pandemin är över. Covid-19 är bara ett av många virus som cirkulerar, som de allra flesta nu har ett skydd emot. Men i andra delar av världen är det inte så, och vi vet egentligen att både sjuk- och dödstal ökar och minskar i Sverige.

LÄS ÄVEN: Krönika: En oväntad upplevelse – när den lokala karibiska krogen fick konkurrens

Det är mycket jag inte saknar med pandemin. Isolering, dödsfall och utbränd vårdpersonal är bara några av alla otäcka minnen. Men jag saknar hänsynen. Respekten för andra människors hälsa och förståelsen för att sjukfrånvaro är både dåligt och dyrt för de allra flesta.

Alla kan inte arbeta hemifrån. Men vi som kan det, kan åtminstone stanna hemma när vi är småsjuka, av respekt för andras hälsa. De som behöver använda sig av kollektivtrafik för att komma till jobbet. De som behöver lämna barn på skola och förskola. De som har kroniska sjukdomar som förvärras av Covid-19, förkylningar och RS-virus.

Det enda som vittnar om ett före och efter karantän och nedstängning på grund av ett virus är ett ensamt munskydd nedtrampat i snön. Hänsynen verkar ha begravts ännu längre ner.

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Prenumerera gärna. Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjös bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• corona
• Coronapandemin
• Helena Meyer
• krönika

• Kommentera