Krönika: Därför köper jag en ny mobil dagen efter

KRÖNIKA. Min mobil gick sönder en februarikväll. Jag köper en ny dagen efter, i stället för att låta laga den gamla. Jag vågar inte vara utan.

Portarna i Solberga är numera låsta och det krävs bricka för att komma in. För säkerheten. Men är öppna dörrar den största faran i vårt närområde?

LÄS ÄVEN: Förslag: 100 lägenheter byggs på parkmark i Solberga

Det brann i mitt hus en gång. En person besökte min granne, blev arg och började elda upp personens saker. Kanske kom kodlåsen efter det? Men en låst ytterport hade inte förhindrat något, eftersom min granne släppte in en besökare som var en vän, ja åtminstone tills möbler och gardiner började ryka.

Jag är hemma en kväll och diskar. Jag hör avlägsna rop och höjda röster. Jag tänker att det är grannarna som står ute i trapphuset och pratar, kanske säger de hej då till gäster. Klockan rör sig över 21, den närmar sig 22. Jag plockar undan och förbereder mig för sängen. Den höga rösten hörs fortfarande, men nu börjar jag urskilja ord.

Någon ropar på hjälp. En granne har ramlat på väg ut genom dörren. Personen har ropat länge, men ingen av hyresgästerna i de 28 lägenheterna har skyndat till hjälp. Kanske har de inte hört. Kanske ”har de inte hört”?

Det blir att ringa ambulans och släppa in sjukvårdare.

Min telefon går sönder en februarikväll och det är uteslutet att leva utan några dagar. Om det händer något har jag ingen som kan hjälpa mig. Inte om det är möjligt att ropa på hjälp i en timme i ett trappuppgång där ingen hör eller kommer till hjälp.

Jag bär på matkassar en majeftermiddag. Det är varmt och tungt, många trappor upp till huset. Utanför sitter några grannar och samtalar i solen. Jag har lagt nycklarna någonstans och behöver leta. Ställa ner kassarna, söka i fickor och väska. Ingen frågar om de ska släppa in mig. Kanske är jag farlig? En inbrottstjuv med matkassar och ryggsäck, varm och trött.

Det är oro i världen. Det är oro i Sverige. Jag vet det. Men är svaret och lösningen portar så låsta att man inte ens kan släppa in en trött granne med väskor och påsar? Att vi inte ens vågar eller orkar agera när någon ropar på hjälp i en timme? Är det verkligen så vi löser samhällets faror och fientligheter?

Obehöriga i trapphus är förstås ett problem. Men hur är det när vi behöriga behöver hjälp i det stora eller det lilla och den inte kommer? Jag vet vad som skrämmer mig mest. Och det är därför jag rusar och köper en ny mobil dagen efter, en dag i februari.

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Bli gärna medlem. Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjös bästa nyhetsredaktion. Välkommen att bli medlem här. Tack! 
Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519
Här finns Bättre stadsdels nyhetsbrev 

• Helena Meyer
• krönika
• trygghet

• Kommentera