Krönika: Skammen att börja om på nytt

KRÖNIKA. Bland svärmen av trötta ansikten och snabba fotsteg på Älvsjö station urskiljer jag min vän med blicken nedborrad i kurslitteratur. När hon får syn på mig slängs boken snabbt ned i väskan innan hon hälsar. Lite för snabbt. Jag frågar vad hon läste och får veta att hon påbörjat en ny utbildning. Sättet hon säger det på hänger kvar hos mig – rösten darrig och tyst, blicken långt bort ifrån min. Hon skäms.

Välkommen att prenumerera på Bättre stadsdel – här

Det är alldeles för vanligt att känna skam efter man tagit ett steg i en ny riktning, efter man börjat om med sin utbildning. Skammen kan ligga i oron att andra ser en som för gammal, men den kan också vara riktad inåt – “Kommer jag ingenstans med mitt liv?”

Jag har själv studerat matematik och programmering i ett antal år, vid flera olika universitet. Jag minns en vän jag hade på ett av dem som länge vägrade berätta sin ålder för mig, eftersom hen var rädd för att bli sedd som för gammal. Till sist fick jag veta den: 27 år.

27 år.

Skulle det vara för gammalt för att börja studera på universitetet igen?

Men samtidigt förstår jag tankesättet. Jag kunde själv känna att jag var en dinosaurie när jag som 22-åring tog ett steg in i ett rum fullt av 19-åringar direkt från gymnasiet. Det finns en ångest i det, för ens ålder är så nära kopplad till ens humor, intressen och personlighet. Det finns en rädsla att bli utfryst.

Men är den rädslan motiverad?

Det enda som i slutändan påverkade min universitetsväns förmåga att få vänner var hens egna skam. Det var hens oro som gjorde att hen inte vågade skaffa vänner. När hen väl tog det första steget, “took a leap of faith”, så kom hen ut på andra sidan helt oskadd. Ingen utfrysning, ingen mobbning, ingen särbehandling.

Skammen att börja om är ofta mer problematisk, än själva handlingen. Den kan bli en mental spärr, som stoppar en från att våga vara sig själv.

Jag ser det inte det längre som att “börja om” när någon byter utbildning. Det är inte att ta ett steg tillbaka, utan är ett stort steg framåt – ett mycket större steg än att bli doktorand i ett ämne som gör en olycklig. Det är alltid lättare att hålla sig till vad man känner till, det riktigt svåra är att förändra något.

Det finns ingen manual för hur ett liv ska levas. Vissa hittar vad som passar just dem snabbare än andra, så det borde inte finnas skam i att lämna en utbildning som inte passar en. Personligen så är jag stolt över att jag lämnat mina gamla utbildningar. Jag vill kunna vakna på morgonen och vara glad över att gå till jobbet, och det får ta den tid det tar. Livet fortsätter gå framåt, ett steg i taget.

Queue Blom är en 23-årig journaliststudent vid Södertörns högskola. Under hösten var hon praktikant på Bättre stadsdel.

LÄS ÄVEN: Krönika: Ett annorlunda julfirande
LÄS ÄVEN: Krönika: Så var min första kyrkoorgelkonsert

Tack för att du läser Bättre stadsdel. Du prenumererar väl? Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjö-Skärholmens bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!

Vill du skriva en debattartikel eller en insändare? Eller en krönika? Gör det. Mejla:  redaktionen@battrestadsdel.se

Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519

• krönika
• student

• Kommentera