”Stadsmissionen i Liljeholmen har räddat mitt liv!”

KRÖNIKA. Hösten är här – precis som alla goda idéer. Som till exempel att rensa ut garderober, källare och vind. Så står man där efter några timmar, svettig och omgiven av högar. Vad ska man göra av alla överblivna prylar? Blocket! utropar någon entusiast. Tjena.

Har ni provat att sälja på Blocket någon gång? Det har jag – och därför har jag träffat alla Blocketpuckon som finns:

* Den frågvise. I annonsen står det tydligt att barnvagnen är blå, av märket Emmaljunga och kan hämtas på Telefonplan. Ändå mejlas det: ”Vilken färg är det på vagnen? Helst vill jag ha en Bugaboo, är det en sån? Jag bor i Täby, när kan du komma?”

* Den snåle. Ni har kommit överens om att priset är 300 kr och du har meddelat alla andra intressenter att vagnen är såld. Då börjar det prutas: ”Jag tar den för 270 kr!” Skrivet med en lättsam ton, som om du skulle bli tacksam över att köparen struntar i att ni hade bestämt något annat.

* Den ensamme. Visar först stort intresse för det du ska sälja. Börjar sedan planlöst vandra omkring i din lägenhet, och slår sig slutligen ner vid köksbordet. Vad är det som händer? Skulle han inte bara langa över pengarna, få sin vagn och gå? Till slut börjar du inse att din gäst egentligen inte alls letar efter någon Emmaljunga, utan efter nya kompisar.

* Casanovan. Framstår först som den perfekta köparen. Svarar snabbt, adekvat och visar stort intresse. Du pustar ut, äntligen en vettig människa så att du kan bli av med vagnen samma dag, snabbt och lätt! Då försvinner han. Går in i radioskugga och svarar varken på mobilen eller mejlen. Vad hände? Ingen vet. Du lämnas kvar med dina grubblerier. Och din osålda vagn.

För mig har Blocket mest inneburit mycket arbete (snyggplåta det man ska sälja, göra research för att skriva annonsen, svara på frågor, bestämma träff osv osv osv ) för lite pengar. Även om det en gång också gav mig ett gapskratt: Jag sålde ett par högklackade skinnstövlar. En manlig Belgian blue, kubformad och jättestor, kom för att hämta dem. Jag påpekade att skorna behövde klackas om, ”annars kan man halka på dem”. Den 2 x 2 meter stora mannen bara stirrade på mig: ”Det är för fan inte JAG som ska ha dem, det är tjejen!!!”

Sellpy! utropade en annan entusiast efter att jag dragit min Best of-Blocket litania. En nättjänst som besparar dig dig allt förarbete (och kontakt med människor) eftersom du bara slänger ner allt du ska sälja i deras påsar och sedan sköter de resten. ”Vi säljer det du inte orkar sälja själv!” Låter ju som himmelriket, tyckte jag, och testade. Jodå. Sellpy skötte allt. Problemet är bara att när allt det finstilta gåtts igenom, blir det inte många kronor över till dig. Prylar som har någon skavank, eller som inte går att sälja, eller som det är något annat aber med drar ner summan.

Aspudden loppis! tipsar då en tredje entusiast. Den årliga långloppmarknaden som sträcker sig längs Hägerstensvägen och som får centrum att korka igen. Visst. Det är trevligt. Det är det. Om man accepterar att gå upp i ottan för att få en plats att ställa sitt bord vid, och sedan hoppas att det inte börjar regna medan grannarna vrider och vänder på dina grejer och ni dividerar om vad de ska kosta. Det börjar göra ont i fötterna.

Nej, min sista – och bästa! – utväg är att åka till Liljeholmen. Till de vänliga människorna på Stadsmissionen som tar emot alla mina grejer utan brasklappar, prut eller krut. Förvirrat lyssnar jag när de säger ”tack!” Det är ju jag som ska tacka: efter alla dessa ändlösa vändor med Blocket, Tradera, Sellpy, loppis och allt vad de heter är jag second hand-utbränd. Vill bara bli av med grejerna. Tack, Stadsmissionen! Ni har räddat mitt liv.

Anna Svensson

• krönika
• stadsmissionen

• Kommentera