Ison trivs utanför tullarna: Jag gillar Bredäng och Bredäng gillar mig
Bredäng Publicerad 16:52, 24 oktober 2023I en intervju med Bättre stadsdel berättar Ison Glasgow om kärleken till Bredäng, vikten av hiphop som en positiv kraft mot våldet, relationen med Fille samt hur en låtrad av Ison & Fille fick en framskjuten plats i en match mellan två av Stockholms största fotbollsklubbar.
Ison står intill Bredängsgrillen och konverserar med en man. Det är höst och lite kallt. Den blå himlen och solljusets oförmåga att alstra värme fungerar som en påminnelse om att den mörka årstiden är på väg. Ison möter oss med ett leende. Han utbrister:
– Det är inte alltid man får bli intervjuad!
Faktum är att Ison, åtminstone delvis, har bytt planhalva när det gäller intervjumikrofonen. Ison Glasgow utgör ena halvan av Ison & Fille, en av Sveriges största hiphopgrupper. Duon debuterade 2002 med albumet ”Vår sida av stan”. Det banade väg för en lång och lyckad hiphopkarriär, och tack vare hiphopen har Ison sedan kunnat göra sig ett namn i såväl tv-rutan som i radiobåset. Lyssnar man på P3 om helgerna är det Isons röst man hör.
– Det är som att släppa en singel varje lördag och söndag, i tre-fyra timmar. Det är najs!, säger Ison.
Tidigare har han bland annat medverkat i X-Factor, Så mycket bättre och Sommar i P1. På Arlanda finns hans porträtt hängandes på väggen. Det är uppe till beskådning för de miljontals resenärer som passerar där varje år.
– Det betyder så fucking mycket för mig! Men jag har väldigt mycket mer som jag vill uppnå. Jag är så här: ”Hur hamnar jag på flygplanet då?”
Som pilot?
– Som pilot eller what ever. Jag vill ha mitt namn på parfym, jag vill ha mitt namn på kläder. Jag vet att det är en lång väg att gå.
Ison fortsätter:
– Nu, jag är nog mer på den här andra sidan: hur kan jag expandera mig på ett annat sätt än bara musik? Om jag lyckas med det så skulle det nog inspirera andra människor att vara så här: ”Han har lyckats göra det. Han har gjort dom här grejerna, och det gör så att mitt namn också växer!”
Både hiphopen och Ison föddes i New York. År 1973 uppstod hiphopen i stadsdelen The Bronx, och sju år senare föddes Ison i Queens. Han sögs in i hiphopen redan som liten.
– Mina storebröder och många runtomkring mig, de pratade om den hela tiden. De kom med sina kassettband och ”Yo! MTV Raps” var på teven. De äldre, de pratade om hiphopen med en sån respekt: ”Du vet, den här Ice Cube och NWA, Queen Latifah…” De lade en morot framför en: ”Det här är det du kan bli!”.
Ison spenderade sina första år i New York. När han var sex år gammal gick flyttlasset till Sverige och pappans lägenhet i Midsommarkransen. Mamma Linda ville inte se sin son växa upp i den crack-epidemi som spreds på gatorna i Queens.
Tillvaron i Stockholm blev inte riktigt som de hade tänkt sig. När föräldrarna bråkade fick Ison gömma sig i tvättstugan. Till slut flyttade pappan till Barbados. Nu var Ison och Linda själva. I Isons sommarprat berättar han att det var bäst så, trots att de blev hemlösa. Linda samlade in pengar via dansen och ibland var Ison med och trummade. När pengarna räckte till sov de på härbärgen, annars var det parkbänkarna i Kungsträdgården som gällde.
Till sist fick Isons mamma en lägenhet i bostadsrättsföreningen Gulddragaren på Slättgårdsvägen i Mälarhöjden. Det var 1990. Ison berättar att dragningskraften till Bredäng var stor.
– Vi fick ett eget ställe att bo på. Jag är en sån där person som slår ner mina rötter ganska ordentligt. När vi bodde i Gulddragaren tänkte jag, att om jag kommer till Bredäng så ska jag försöka visa att man kan lyckas, och att man inte behöver flytta iväg.
Flytten från det guldfärgade huset i Mälarhöjden till Bredäng skedde år 2005.
Idag har Ison har hunnit bli 43 år gammal. Än idag bor han och mamma Linda tillsammans, i Bredängslägenheten. Att dela såväl trauman som ljusa stunder har gett dem en relation och sammansvetsning som är få förunnad, menar han.
– Jag och min mamma är i symbios – positivt och negativt. Hennes sista stunder kommer vara med mig, så det är okej. Men det är inte lätt att vara en ”mammas pojke” varje dag i veckan när man är över 40. Man känner lite att “Ey, jag skulle vilja växa ur det”. Men andra dagar är det också kul att kunna säga att ”Fan, min mamma, hon är nära mig!”
Flytten till Bredäng var direkt avgörande för Isons yrkesbana och vuxenliv. Som 15-åring träffade han nämligen Felipe Leiva Wenger, den andra halvan av Ison & Fille, för första gången. De mötte varandra på basketen i Bredängshallen. Ison berättar att det var en testosteronstinn miljö. Varje gång någon gjorde poäng så skulle den hävda sin överlägsenhet gentemot alla andra. Fille var annorlunda; han gjorde metodiskt sina poäng, en fullträff åt gången, och joggade sedan tillbaka till sin planhalva.
– Hans lugnhet, det var nånting som inte jag hade. Jag var bara ”110”. Men när jag var runt Fille var det som att jag inte behövde… Han va så här, utan att säga det: “Ta det lugnt”. Det var därför jag och han klickade.
Hittills har Ison & Fille släppt totalt sex album. I flera av deras låtar finns ett samspel mellan eufori och melankoli. Enligt Ison är kontrasterna i musiken ett uttryck för deras olika personligheter.
– Jag var superextrem hype och han var superlugn, så vi tog ut varandra. Det är därför, tror jag, som vår musik har lite av den där berg-och-dalbanan. Ibland är den extrem och ibland, man chillar lite.
Så snart de två hade förstått att de delade hiphopen som sin passion var framtiden utstakad. Ison berättar om tillvaron som ung rappare på sent 90-tal och tidigt 20-tal. Då var det techno-musik som gällde. Och jeansen skulle vara tajta.
– I början, när jag och Fille satte igång, var det typ öde här. Att säga att man var hiphopare, det var halvpinsamt: “Du går ba runt med dina brallor neddragna”. Det var bokstavligen en “up hill”-battle.
Han fortsätter:
– Att komma och säga: “Här är jag med mina baggy jeans och mina stora basketskor”… Man fick slåss! Man fick verkligen slåss för att visa att “Jag är stolt över att vara hiphopare”. Men det har förändrats, nu är alla rappare.
Situationen var tuff även internt, i hiphop-communityt. Dels på grund av konkurrensen mellan innerstaden, med Petter i spetsen, och förorten, med bland annat Ken Ring.
– Vi var tvungna att göra oss ett namn på röda linjen. Uppträda på fett mycket diskon och hela den biten och sen ta oss in till stan. Och där var det typ så här “Fuck er, ni är från förorten!”. Det var en intressant dynamik. Vi tänkte: ”Shit, alla hatar oss här! Nu måste vi bevisa att vi kan våra grejer”.
Hur lång tid tog det innan ni fick ett erkännande?
– Jag skulle säga att det tog minst sju år innan folk var så här: “Ni är halvokej”. Och då, bara att det var halvokej, man blev så här: “Shit, yes!”
Inte ens här på hemmaplan var det lätt att accepteras. Västra söderort hade redan sina kungar, i form av the Latin Kings. Ison nämner publiken i Skärholmen som särskilt svåra att spela inför.
– Folk sa så här: “Ni är Latin Kings light”. Då tänkte vi ”Det här kommer vara jobbigt”. Men vi härdade, och till slut så kunde man växa ur den skuggan och bygga sin egen skugga.
I år fyller hiphopen 50 år. Från början uppstod den som en progressiv, kulturell kraft i ett New York som var präglat av marginalisering och utanförskap. Sedan dess har hiphop-artister världen över använt sin musik som en plattform för att ingjuta hopp i platser där mörka krafter verkar.
Ison & Fille släppte låten ”Lägg ner ditt vapen” år 2006 efter att en vän till dem blivit mördad. Låten var både ett sätt att bearbeta sorgen och ett försök till att stävja våldet i orten.
– Alla lade inte ner sina vapen, men typ två av mina kompisar gjorde det. Och det slutade kanske med att 20 personer överlevde, så jag kan tycka att… Jag känner mig i alla fall klar. Men man vet aldrig, det kanske kommer en till låt där vi känner att vi vill prata om det och försöka lugna ner det. Men det måste komma naturligt.
De senaste åren har gängvåldet i Sverige trappats upp. Rubrikerna om skjutningar och detonationer i trapphus avlöser varandra, och dessutom dras allt fler ungdomar in i våldet. Bara några dagar innan vår intervju har en ung lovande rappare blivit skjuten till döds i Fruängen. Ison är uppgiven. Han har inget tydligt svar på hur man kan lösa det.
– Det var inte så här förut, när vi kom upp. Visst, det var en hätsk stämning, men aldrig på det här sättet. Att vara en ung person just nu… Det måste vara väldigt tufft. Att förlora nära vänner och att behöva känna att “Jag kan inte vara på det här stället”. Det är synd.
Han fortsätter:
– Det skulle behövas yngre röster. Det kommer bara ske riktig förändring när den yngre generationen säger att “Nu får det kanske räcka, nu måste vi lugna ner det!”. Jag hoppas att alla, gemensamt, tycker att det här är synd och fett jobbigt. Då kanske det lugnar ner sig.
Utöver att få bort gängvåldet, vilka förbättringar vill du se i Bredäng?
– Bostadssituationen! Jag skulle vilja se att man har råd att bo, så livet blir lite kul. Det är skitjobbigt när man träffar folk som bara säger ”Jag jobbar hela tiden, konstant för att överleva”. Då lever man inte, det är hemskt.
Snett till höger om oss, intill Bredängs tunnelbanestation, skymtar en eldhärjad husfasad. För några veckor sedan skedde en lägenhetsbrand där. Ison berättar att flera av dem som bor i huset inte kommer kunna återvända till sina hem på ett bra tag. Branden är, enligt Ison, ännu en av flera jobbiga saker som har skett i Bredäng på sistone.
– Det är alltid någonting som sker… det är konstig stämning just nu överallt. Man har svårt att se sig själv gå ut och festa. Man vill bara hålla sig säker hemma, säger han.
Under sina 20 år i Bredäng har Ison hunnit bli känd för de stora massorna runt om i landet. Han har aldrig heller känt sig sugen på att flytta härifrån. Han trivs utanför tullarna; här är han en i mängden.
Det händer att folk kommer fram och vill ta bild med honom, men oftast när han går ned till centrum så är det ingen ”stjärnhype”. Här finns dessutom allt han behöver: lägenheten, mamma Linda, butikerna och restaurangerna.
Bor du kvar om ytterligare 20 år?
– Jag tror nog jag kommer göra det! Om inte omgivningen och själva Bredäng ändras för mycket, men man vet aldrig. Just nu, här i Sverige och i Stockholm, är det hektisk stämning och man kanske vill åka iväg… Men jag gillar Bredäng och Bredäng gillar mig. Hittills, i alla fall!
CITERADE AV AIK-KLACKEN
Vi rör oss från parkbänkarna som är placerade mellan Bredängsgrillen och restaurang Tarantella. Plötsligt ropar de på oss inifrån grillen; kocken vill få en bild med Ison. Vid ingången hänger en AIK-tröja. På väggen inne i köket finns ett utklipp från en Aftonbladet-artikel. Faktum är att det inte bara är Ison som har gjort sig ett namn här. Även AIK-ikonen Bahoui är uppvuxen i Bredäng. Ison konstaterar att många i trakten hejar på det svartgula laget.
I början av september spelades ett derby mellan Hammarby och AIK på Tele2 Arena. Själva matchen vann Hammarby med 4-2, men när det gäller kampen om hiphopreferat blev det 1-0 till AIK. Inför avspark vecklades en stor målning ut över den svartgula bortaklacken med texten: ”Här i Stockholm kan gatorna va hårda, men gatorna ger kärlek för gatorna är våra”.
Orden kommer från Ison & Filles låt ”Stockholm” som släpptes 2011. Att låten blev citerad under derbyt är nyheter för Ison.
– Alltså, det är kul! Fast jag önskar att det var jag som blev citerad. Det är Filles bror, Pablo, som säger det där i låten.
Han fortsätter:
– Det är typ den största drömmen. Som rappare, som ung person, man önskar att nån ska ta mina ord, citera det, skriva upp det, lägga upp det. Att vår låt blev citerad på ett sånt där stort forum och att så många människor står bakom budskapet, det är bokstavligen… Det finns ingen annan drog som kommer i närheten!
”Stockholm” är inte den enda låten från Ison & Fille som har förekommit i AIK-sammanhang. Hitlåten ”Länge leve vi” (från 2014) blev ett soundtrack när AIK vann SM-guld år 2018. Många svartgula förknippar Ison & Fille med klubben. Enligt Ison kan allting ha sin början i att en supportergrupp till AIK hade jubileumsfest i området, för 10-15 år sedan. Då var Ison & Fille där och uppträdde i svartgula kläder, eftersom det kändes som rätt sak att göra.
Men Ison avslöjar att varken han eller Fille hejar på AIK.
– Man har ingen fotbollsanknytning över huvud taget. Men det visar storheten av… Folk graviterar till vår musik och känner “Fan, det här är vår låt”. Shit, jag önskar mer folk gjorde det!
Givet att Bredäng är i söderort, bor det många hammarbyare här också?
– Det är lite mindre! Men jag vet att förut alltså, då var det väldigt mycket klackfolk. Jag kan tänka mig att de fortfarande är kvar.
Ison lägger till:
– Men alla är välkomna här i Bredäng!
Tack för att du läser Bättre stadsdel. Du prenumererar väl? Då bygger du samtidigt Hägersten-Älvsjös bästa nyhetsredaktion. Välkommen att prenumerera här. Tack!
Nyhetstips: redaktionen@battrestadsdel.se , 0709-449519
Mest lästa just nu:
Följare 19,5k