“Det verkar handla om att äta eller ätas i en hård cykelvärld”

DEBATT. ”Läste artikeln som handlade om att de senaste 20 åren har präglats av att barn och unga cyklar allt mindre. Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI undrar nu varför och hur man kan vända denna negativa trend. Vidare så läste jag att VTI kommer att undersöka hur kommuner, skolor, olika folkhälsomyndigheter och föreningar kan bidra till att barn och unga cyklar mer.

Låter som en bra sak att göra. Men jag ändå vilja påstå att vi, gemene man har ett stort eget ansvar över den nedåtgående cykeltrenden. Var är respekten, hänsynen och folkvettet när vi befinner oss på cykeln?

Jag är 32 år, alltså på pappret relativt vuxen. Köpte mig en cykel i somras för att pendla sträckan Liljeholmen- Fridhemsplan till och från arbetet. Ett bra sätt att få röra på sig lite resonerade jag.  Behövde helt klart lite vardagsmotion. Så motiverad och glad min första cykeldag. Men det dröjde inte många arbetsdagar innan min glädje hade ersatts av en undran och faktiskt lite ångest. Skulle kunna skriva om den otäcka relationen cyklister-bilister. Men den största och mest fasansfulla upptäckten för mig var relationen cyklister i förhållande till andra cyklister.

Jag som halvtjock ”icke så tränad” hade köpt en begagnad halvrisig, men fullt fungerande cykel samt en störtkruka att ha på huvudet, och givetvis den obligatoriska färgglada reflexvästen. Jag var utrustad, positiv och utspökad. Men jag hade ett mål. Att cykla i min egen lugna takt, med fokus på att ta mig från punkt a till b utan att behöva stanna och andas.

Men jag fick inte vara med! Jag fick inte dela cykelbanor med alla ”sportcyklister” som VERKLIGEN satsade på bränna kalorier oavsett hur många andra trafikanter som strök med under cykelturen. Dessa cyklister skulle fram först, punkt. De skulle antagligen till sina arbeten. Vi möttes tidigt på mornarna för att sedan ses igen på eftermiddagarna. Men min plats fanns inte på vägarna.  

Vad hände egentligen med den ömsesidiga respekten i trafiken? Vad hände med lite vanligt folkvett? I min cykelvärld kan jag som halvtjock ” icke så tränad” likväl vem som helst cykla tillsammans på en gemensam cykelbana. Naivt, nej jag tycker inte det.

Men i cykelvärlden som jag upptäckte blev jag bara i vägen. Vissa skrek på mig, någon prejade mig till och med. Det verkade handla om att äta eller ätas i en hård cykelvärld. Det var inte kul att cykla längre. Så just så, jag fick i förtvivlan sluta cykla och fortsätta äta. Vilket misslyckande. (Jag har nu lärt mig att gå på gym) Dock kvarstår en fråga hos mig, jag såg inte en enda skylt om att cykelbanorna skulle ha varit tävlingsbanor.

Jag är vuxen men vågar inte cykla på gatorna i vår stad. Jag skulle aldrig i hela mitt liv släppa ut mitt barn ensam på en cykeltur.

Men jag är helt övertygad om att alla får plats om vi hjälps åt och accepterar varandra bättre. Kanske man inte kommer fram i sitt önskade tempo alla gånger, men så är det ju även i den vanliga biltrafiken. Ibland är det köer, ibland går det långsammare och ibland rullar det på.”

Ann-Sofie W. Stendalen

• cykel
• cykling
• debatt

• Kommentera