Krönika: På spaning efter byggmästare Olle Engqvist runt Västberga Allé
Åsikter VÄSTBERGA Publicerad 15:43, 4 maj 2018KRÖNIKA. Jag har i dagarna gjort något jag har tänkt länge. Jag har strövat Västberga Allé från början intill motorvägen och upp till bron över järnvägsspåret och sedan tillbaka igen. Gatan är fylld med nybyggda hus och ett av dessa gör sitt bästa att med glasväggar försöka spegla den lilla natur som finns kvar i det gamla jordbruksområdet. Det blev en också avstickare genom Västberga industriområde.
Denna utflykt i mitt närområde berodde på att jag var på spaning efter spår av byggmästare Olle Engqvist. I mitten av 1930-talet köpte han Elektraverkens fabrik med arbetarbostäder för att här visa att det gick att gick bra att infoga trivsamma bostäder i ett industriområde. Elektraverkens fabrik var färdigbyggd år 1917 och arkitekt var Ivar Tengbom. Detta stora område låg mellan Västberga Allé och Västbergavägen. I grannskapet fanns Södra folkparken och Västberga gård.
Västberga Allé var på 1800-talet en byväg mellan Brännkyrka kyrka och Midsommarkransen och Liljeholmen. Det var denna väg prästen tog när han for på husförhör. Husförhörslängderna berättar om både glädjeämnen och bekymmer. Bygdens folk kunde ofta sin katekes och de hade respekt för prästen. Undantag var krogen i Midsommarkransen där det kunde förekomma fyllerislagsmål och vissa år gick det inte att hålla husförhör eller ordna med mantalsskrivning. Prästen var rädd att riskera att bli nedslagen på denna krog.
Några industrier fanns inte de allra flesta arbetade inom jordbruket på Västberga gård. Här låg flera nu rivna statarlängor. Det enda som påminner om denna tid är att tornet för vällingklockan fortfarande finns kvar på den södra flygeln. År 1916 såldes Västberga gård till Fastighetsbolaget AB Västberga. Efter detta började industrifastigheter att styckas av. En av de första köparna var Elektraverken, som hade specialiserat sig på att tillverka glödlampan Kungsljus. Det behövdes flera instrument för att tillverka dessa lampor och tillverkningen av dessa instrument skedde i Västberga. Det fanns när Olle Engqvist köpte fastigheten ett industrispår, som förde rakt in i ett område med flera mindre industrier. Detta passade Olle Engqvist perfekt. I fabrikslokalerna, som hade ingått i köpet, skulle byggnadsmaterial tillverkas.
Olle Engqvist kom till ett område, som inte hade fått stadsplan. Hans tomt var stor och här ville han bo. Arkitekterna Sven Bäckström och Leif Reinius fick i uppdrag att rita en villa där den allra modernaste tekniken skulle användas. Det blev golvvärme och värmeslingor i väggarna och en stor vinterträdgård med fönster mot söder. I vardagsrummet blev takhöjden 4,5 meter. Planlösningen var delvis hämtad från paradhus i antikens Rom. För att få en vacker trädgård anlitades trädgårdsarkitekten Sven Hermelin. Villan stod klar för inflyttning 1939 samma år som det andra världskriget ut. De första krigsvintrarna blev mycket kalla och vårvärmen kom inte förrän i slutet av maj. Det blev brist på kol och ved för uppvärmning av bostäder.
Vi vet inte om familjen Engqvist frös i sitt vackra hus och inte heller om de längtade till ett gammaldags hus med vedspis i köket och kakelugnar i rummen. Trots kriget byggdes det ett fåtal industrier med inriktning på föremål till försvaret. Området fick år 1944 en fastställd stadsplan och i den konstaterades att hela Olle Engqvists stora trädgård skulle bli industrimark. Nu ersattes Olle Engqvists tankar på att förena vackra bostäder och arbetsplatser i samma område med teorierna om att fabriker skall ligga för sig och bostäder för sig. Efter krigsslutet tog byggandet av industrier fart och stadsplanerarna insåg att det måste finnas en busslinje genom Västberga industriområde och att det borde finnas både cykelställ och parkeringsplatser i anslutning till fabrikerna.
Flera år efter kriget blev det omöjligt för Olle Engqvist att bo kvar i sin villa. Han sålde allt till Armaturfabriken Trio AB och dess chef flyttade in i villan. Nu förvandlades trädgården till en parkeringsplats för de anställda.
I mitten av 1960-talet avvecklades armaturfabriken och den stora tomten med samtliga byggnader såldes till ett handelsbolag. Nu revs alla byggnaderna och det höjdes inga protester vid rivningen av Olle Engqvist villa. För att kunna klara av att sköta en stor vinterträdgård krävdes det en strävsam hemmafru och sådana hade det blivit svårt att hitta. Varje flicka måste skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning och inte bara tänka på att gifta sig med en förmögen man.
Några spår Av Olle Engqvist kunde jag inte hitta. Det enda som fanns kvar från hans tid var en illa medfaren påle med ett snedställt kors, som visade på att här hade det funnits en järnvägslinje. Det hade löpt genom det gamla industrispåret, som ledde fram till det KF-ägda San Remo bageri strax intill Telefonplan. Varje vardag fram till maj månad år 2001 kom det en eller två järnvägsvagnar fullastade med mjöl till bageriet.
Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.
Mest lästa just nu:
Följare 19,5k