”Våra julklappspengar stannar på orten och bidrar till ett levande stadsliv”

KRÖNIKA. ”Och så var det advent igen! Advent betyder ankomst eller väntan. Vi förväntar oss en tid med glöggmingel, adventsstjärnor, luciafirande på dagis och Hosianna Davids son.

Och sist men inte minst -julshoppingen. Och även detta år kommer vi att slå vårt rekord från ifjol.  70 miljarder (obs! nio nollor) spenderar vi på våra julklappar. Det är så stora summor att det är svårt att förstå.

Ännu svårare blir det i jämförelse med vårt flyktingmottagande som enligt Migrationsverket kostar 19,4 miljarder uträknat på hela året.
”Hur ska vi har råd?” frågar vi oss när vi ser flyktingar som varit på väg i veckor stiga av tåget på centralen. ”Visst har vi råd!” tänker vi när vi trängs i köerna i de julpyntade galleriorna. 70 miljarder, summan är lite pinsam och besvärande och lämnar en olustig känsla i magen.

Denna höst har vi dessutom blivit välsignade med en ännu större, bättre och lyxigare galleria, så chanserna finns att vi kan bräcka prognosen. Alla har väl redan varit där, i Mall of Scandnavia? Som rättrogna pilgrimmer vallfärdar vi till köptemplet törstande efter erbjudanden och något som skall få oss att känna oss mer levande. I fikarummet på jobbet skakar vi på huvudet och suckar över ”denna hysteri”. Ändå är vi alla medskapare i en virvel av lust, begär, förväntningar och skam.

Vi lever i förändringarnas omvälvande tid och smärtsamt vi har förstått att vår gemensamma vardag snabbt kan slås isär och bli ett kaos. Vi är inte längre säkra, vår blick har förändrats, vi tittar oss över axeln och inte ens Anders Ygemans faderliga, lugna röst kan skingra oron över stora folksamlingar och shopping på Drottninggatan i juletid. Är det inte kommersialismen och shoppingen som har blivit en av våra sårbara punkter?

Men man kan tänka på ett annat sätt. Om vi vänder blicken bort från galleriorna och stannar i vårt lokalsamhälle när vi köper våra julklappar blir bilden en annan.

Då behöver vi inte oroa oss över en svart väska som står kvarlämnad utanför ICA. Knappast blir det en terrorattack på Hägerstensåsen. I stället kanske vi hittar en ovanlig, lite crazy julklapp till syrran i nån av småbutikerna i Midsommarkransen. Eller en tröja till lillkusinen från ”Jag leker träd” i Västertorp. Eller, hur bra som helst, bjud kompisen på en författarkväll i bokhandeln i Aspudden.

I Hägersten är utbudet mindre och det kanske är just det som kan få oss att välja något oväntat. Jag kan försäkra att risken för impulsköp som man bittert ångrar när man kommer hem minskar.

Samtidigt gynnar vi de lokala butikerna, hantverkarna och företagarna. Våra julklappspengar stannar på orten och bidrar till ett levande stadsliv. I förlängningen får vi bättre service, större utbud och det mesta blir helt enkelt trevligare. Året om!

Men vad ni är gör, glöm inte att betala in en hundring till UNHCR!”

Maria Fors

Läs mer:
Sin dagisfröken bär man med sig hela livet

• jul
• krönika

• Kommentera