Gifter och potatis i Vinterviken

Åsikter

KRÖNIKA “Det har sedan jag kom till Hägersten sommaren 1967 pågått ständiga diskussioner om hur livsfarligt det var i Vinterviken. I början var det radioaktivt avfall från AB Atomenergi tillverkning av kärnbränsle och detta utbyttes snart mot tungmetaller och slutligen arsenik och cancerframkallande ämnen. Området var på 1960-talet avspärrat och i portvaktsstugan satt en gråhårstant, som kunde konsten att fräsa åt alla obehöriga.

Tiderna förändrades och det kalla kriget närmade sig sitt slut. Folket sa sitt, vårt land skulle inte bli en kärnvapennation och resterna från tillverkningen av kärnbränsle sänktes i Landsortsdjupet. Stockholms stad köpte marken på 1970-talet och nu började politikerna fundera på hur marken skulle användas. I marken fanns tungmetaller, vilket förde med sig att man inte borde bygga bostäder. Någon badplasts skulle det inte under några omständigheter bli tal om. Vattnet i viken var giftigt och hundägare varnades från att låta sina älskningar släcka törsten i vattnet. En intresserad köpare kom med ett förslag. Här vid vattnet skulle det byggas en tennishall med tillhörande parkeringsplatser.

Då hände det oväntade. En grupp män klev ner till Vinterviken och de hade varsin spade över axeln. Nu skulle de gräva fram potatisland. Ingen svensk familj skulle behöva leva utan sill, färskpotatis och nubbe på midsommarafton. Potatisen skulle komma från den egna täppan och detta hade de styrande tyrannerna helt glömt bort. Männen var inte ensamma. De hade sällskap med hunden Trollan, som hade mycket bestämda åsikter om vilka som hörde till flocken och vilka som borde motas bort. Henne gick det inte att muta med hundgodis.

vinterviken blommor

Av vad jag förstod blev det kaos i Stockholms Stadshus. Det hade skett markockupation i Vinterviken och dessutom odlingar på mark. som var förorenad av tungmetaller. När detta hände styrde och ställde John-Olle Persson i Stadshuset. Han var “gråsosse” och rädd att i nästa val förlora röster till Stockholmspartiet eller Vänstern. Först försökte han förmana ockupanterna genom att skrämmas. med att jorden var förgiftad. Alla skakade på huvudena. Utanför stängslet till Nobels fabriker hade det funnits potatisland sedan det andra världskriget. Några av männen hade ätit av denna potatis och aldrig blivit sjuka. Alla, som vill förbättra historien, sa på den tiden att John-Olle suckade så tungt att det hördes i hela Stadshuset. Markockupanterna fick som de ville och ur deras protester med spade i handen blev det ett koloniområde. Överklassens tennisspelare hade inte i deras område att göra. De visste ju ingenting om hur det var att kämpa på en fabrik och få skit under naglarna.

Under dessa år var jag ofta i Vinterviken och diskuterade trädgård med alla som odlade där. Vi pratade om vilka växter, som hade förmåga att suga upp gifterna i jorden och som man inte borde äta. Jag köpte utländska trädgårdsböcker och hittade en del om detta. Dessa år under 1980-talet var en trivsam tid i mitt liv. Jag lärde mig mycket och har fortfarande kvar alla de böcker jag köpte.

Livet gled vidare och jag fick sommartid mycket att göra och hade sällan tid att traska ner till Vinterviken. Denna sommar var jag tillbaka igen och öppnade grinden till koloniträdgården. Allt var så annorlunda. De fruktträd, som jag hjälpt till att plantera, var nu stora och bar frukt. Potatisen hade ersatts av pumpa och zucchini och tomater lyste röda vid uppsatta nät. Höstens alla blommor bildade en vacker allé mellan odlingslotterna. Detta var något helt annat än krisårens potatisland, där några ensamma ringblommor prydde upp kanterna.

Här stötte jag på Sten (ett fingerat namn). Vi tillhörde samma generation och visste vad det betydda att det fanns potatis på bordet vid middagarna . Han hade vuxit upp i området, eftersom hans föräldrar hade haft ett av potatislanden. Han var med på den tiden när AB Atomenergi tillverkade kärnbränsle i svavelsyrefabriken. Då kom det ofta bilar med röda varningsflaggor. Då kändes det kalla kriget obehagligt nära. Sten berättade om sin odlingslott och allt han skördade. Han var stolt över sitt mullbärsträd och jag fick plocka ett moget mullbär. Grönkålen var knähög och den skulle skördas dagarna före jul.

Vi pratade om gifterna i Vinterviken. Idag letar man efter fler ämnen än på 1980-talet. Då var det kadmium, kvicksilver och bly som gällde. Idag skall området rensas från fler ämnen som arsenik och cancerframkallande ämnen. Efter det trevliga samtalet med Sten traskade jag ner till stranden och läste på varningsskylten. Det som stod där var inget nytt för mig. Solen speglade sig i vattenytan och ett par hundägare strövade förbi. Det kom en äldre man, som frågade mig om jag mindes hunden Trollan i koloniområdet. Jag nickade. Det var en underbar hund, som höll reda på vika som hörde hemma i Vinterviken och vilka som var främlingar. Dessa motade hon på ett vänligt men mycket bestämt sätt bort från potatislanden.

Vinterviken denna sensommar har varit underbar. Man pratar med varandra om giftsanering och minnen. Några minns Spelet om Hägersten och andra den barska portvaktstanten. Mitt bästa minne är markockupanterna och deras spadar samt hunden Trollan.”