Krönika: När militärer intog Vinterviken

KRÖNIKA. På Skeppsbrokajen nedanför Slottet reser sig Gustav III upp ur en sockel. Statyn avtäcktes den 14 januari 1808 och är gjuten i brons efter en förlaga av Johan Tobias Sergel. Jag har stått flera gånger framför denna staty tillsammans med studiecirkeldeltagare och berättat om Gustav III och hans brinnande intresse för teater. Längst upp i Slottsbacken på vänster sida av obelisken nedifrån sett låg Stora Bollhuset, som var en föregångare till Operan.

Brandmyndigheterna i Stockholm bedömde att risken för att en eldsvåda skulle bryta ut var mycket stor. Detta var anledningen till att efter mordet på Gustav III revs teatern. När jag berättar om detta brukar mina åhörare känna en strålglans från det sena 1700-talet.

Det vilar inget skimmer från Gustav III:s dagar i Hägersten. Det är osäkert om han någon gång besökte området. Däremot kom kungens yngre bror Fredrik Adolf en gång på besök till Årstafrun och hans namnsdag firades regelbundet på Årsta. Några anteckningar om Gustav III:s krig mot Ryssland i slutet av 1880-talet skrev aldrig Årstafrun ner i sin dagbok.

Prästen Carl Molin i Brännkyrka kunde inte undgå att märka kriget. Drängar, som skulle ut i kriget, måste förberedas för detta genom att ta emot Herrens heliga nattvard. I hans församling växte det plötsligt upp en liten militärförläggning i Vinterviken.

Det är något visst med Vintervikens glittrande vatten, dalgången fram mot sjön Trekanten och dess historia. I området finns spår av de sista hundrafemtio årens verksamhet både när det gäller krigsförberedelser och fredlig verksamhet. Det går att spåra mycket av detta i Brännkyrka sockens husförhörslängder.

Den första från 1772 skildrar Vinterviken som en nästan folktom dalgång. Det dröjde drygt tio år innan militären insåg att här gick det att samla soldater. På vårarna porlade bäckar ner från bergsluttningarna. Här fanns möjligheter att gräva brunnar och då fram dricksvatten.

I mars 1788 beslöt sig Gustav III för att starta ett krig mot Ryssland. Han blev avrådd från detta av sin gode vän sjöofficer Carl August Ehrensvärd. Den svenska flottan var i dåligt skick och måste rustas upp och manskap behövde tid för träning. Det måste finnas säkra vägar att få fram mat och varma kläder till matroser i krigszonen. Sjövägarna borde undersökas innan det var dags att starta ett krig. Dessutom måste armén få tid för förberedelser.

Gustav III lyssnade inte och på våren inleddes mobiliseringen. Detta kom att innebära att armén i Vinterviken byggde tillfälliga bostäder för soldater, som till sommaren skulle skickas över till Finland. Varifrån dessa soldater kom finns inte antecknat i husförhörslängden.

I Vintervikens grannfastigheten Blommensberg bodde vid denna tid fru Hallerström med sonen Ulrik och dottern Anna. Nu insåg hon att soldater brukar vara törstiga och inrättade en liten krog, som fick namnet Jungfrudansen. Tydligen kom soldaterna strömmande och fru Hallerström anställde flera pigor. Efter det att soldaterna tågat bort kom det inga kunder till krogen och hon la ner den och flyttade. Vart familjen och pigorna sedan tog vägen är det ingen som vet.

Prästen Carl Molin visste att det hörde till hans arbetsuppgifter att förbereda soldaterna för kriget. Deras marsch mot kriget gick från Vinterviken till Brännkyrka kyrka för att delta i en nattvardsgudstjänst. Carl Michael Bellman har i epistel nummer 49 skildrat trakten kring Brännkyrka kyrka som ett landskap fyllt av vanvårdade åkrar och pölar med gyttja. Husen var ruttna och utan rödmålade grindar. Vi vet inte vad soldaterna tänkte när de marscherade bort från kyrkan för att stiga på ett fartyg på väg till det väntade kriget. Var detta ett fosterland värt att försvara?

Allt blev precis så besvärligt som Ehrensvärd hade förutsagt. Den ryska flottan var i gott skick och blockerade hammarna i Finland. Livsmedel och förnödenheter kom aldrig fram och Ehrensvärd skrev senare att soldaterna i Finland möttes av sex veckors svält.

Under krigets första halvår pågick ryska intriger i Stockholm. Det ryska sändebudet uppmuntrade en skara utvalda adelsmän att resa en upprorsfana mot Gustav III. Allt var mycket hemligt och det är svårt att nu få riktig insyn i vad som hände. Kriget slutade med framgångar för den svenska flottan och år 1789 kom freden. För Sveriges del innebar det att samma gränser mot Ryssland gällde som tidigare, men att landet förlorat många arbetsföra män och att ekonomin blivit betydligt sämre.

Gustav III hade själv som ung aldrig deltagit i något krig. Han var kungen som älskade antiken och teater. Hans föreställde sig fred som en dyster tidsperiod med ett kraftlöst folk. Ett krig härdade människor, alla lärde sig att överleva umbärande och smärtor. Däremot genomsyrade lättja fredens samhälle.

Gustav III hade ingen förmåga att spana in i framtiden. Kriget mot Ryssland hade inte stärkt folket. I Brännkyrka socken hade många förlorat livsgnistan, Pigor och drängar bytte arbete nästan varje höst och de större gårdarna fick ofta nya ägare. Tegar med tistlar och törne odlades inte upp och sankmarker dikades ut först i mitten av 1800-talet.

Fattighjon auktionerades ut och de som krävde minst betalning fick ta hand om de utslagna. Nu kom en ny typ av fattighjon in i bilden. De kunde läsa och redogöra för katekesen, vilket sällan den mottagande torparen kunde. Hur de hade levt före kriget framgår inte av husförhörslängden.

Text och bild: Carin Önnestam

Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

Bilden på Gustav III:s staty har jag hittat på nätet. Fotograf Oleg Yunakov.
Litteratur utöver husförhörslängder och Fredmans epistlar
Leif Landén : Gustav III ISBN 91-46-21000-8
Gustav III – en konstbok från Nationalmuseum ISBN 91-29-50719-9

• carin önnestam
• krönika
• vinterviken

• Kommentera