Krönika: Historien om det stora biblioteksbordet på tvättmedelsfabriken vid Telefonplan

KRÖNIKA. Tvättmedelsfabriken vid Telefonplan  tillverkade tvättmedlen Helio och Sil på 1930-talet. Fabriken ägdes av det tyska företaget Henkel-Helios. Bilden är tagen inifrån lastkajen och det är lådor fyllda med Helio som skall lastas på en järnvägsvagn. Det var vinter och direktören hade fått en egen låda. Det var noga med huvudbonader. Båtformade pälshattar var ingenting för lagerarbetarna, som fick hålla till godo med kepsar med nedfällbara öronlappar. I bakgrunden skymtar LM Ericssons telefonfabrik. I tvättmedelsfabriken tillverkades också Persil, som på 1930-talet var det mest sålda tvättmedlet i vårt land.

LÄS ÄVEN: KRÖNIKA: “Min man började arbeta på tvättmedelsfabriken på Telefonplan hösten 1967”

Chefen hade kallat in en fotograf från den sedan länge nedlagda fotoaffären Lamkert på Sveavägen. Han tog en serie med bilder och det är ren slump att bilderna har hamnat hemma hos mig. Vilket år bilderna är tagna har jag inga uppgifter om.

1930-talet var arbetslöshetens årtionde. Det gällde att ta vara på alla kunder och försöka tillfredsställa dem på bästa sätt. En stor del av allt som tillverkades i vårt land exporterades till Tyskland. För politiker och militärer var det ingen hemlighet att Tyskland tillverkade krigsmaterial och att man köpte konsumtionsvaror som tvättmedel och glödlampor från andra länder. Henkel-Helios tillverkade båda dessa vardagsvaror, men det var bara tvättmedel som tillverkades vid Telefonplan.

Något år före krigsutbrottet började tyskarna ställa krav. De ville endast köpa varor från rent ariska företag. Den tyska handelskammaren i Stockholm började snoka i arkiv och under de första krigsåren krävde de att få titta på folkbokföringen på pastorsexpeditionerna. I folkbokföringen stod antecknat vilka som var medlemmar i den svenska kyrkan men inte vilket annat samfund de tillhörde.  Några J förekom inte. De tyska tjänstemännen var mycket nitiska i sina kontroller. De skickade också ut förfrågningar till olika företag och om dessa hade många judar anställda gick ordern till konkurrenten. I de tyskägda företagen måste alla anställda visa upp en släkttavla med fyra led som visade att det inte fanns något judiskt inslag.

LÄS ÄVEN: “Gratis fönsterputs vid Telefonplan”

I kontorsdelen fanns ett bibliotek med kemisk litteratur och mitt på golvet tronade ett stabilt bord i jugendstil med de moderna bordsbenen av metall. Här fanns också ett arkivskåp med skjutdörrar i samma stil. Dessa möbler står nu hemma hos mig och på bordsskivan finns spår av cigaretter. Någon har läst och samtidigt rökt och fimpat cigaretten direkt på bordsskivan.

Kriget blev inte den framgång som Adolf Hitler hade hoppats på. Freden år 1945 blev ett svidande nederlag och Tyskland tvingades att betala ett krigsskadestånd. Detta innebar att tysk egendom i vårt land togs i beslag och såldes till svenska företag. När det gällde Henkel-Helios köpte Kooperationen företaget och fortsatte att tillverka glödlampor och tvättmedel. Tvättstugornas kokande grytor med kraftiga tvätterskor blev på 1950-talet en försvunnen tid, som ingen längtade tillbaka till. Alla, som hade möjlighet, köpte en egen tvättmaskin, som placerades i köket eller i badrummet. Maskinerna krävde en ny typ av tvättmedel och nu blev Kooperationens storsäljare Sulfo.

I kooperations tvättmedelsfabrik tillverkades också schampo, tandkräm och smink. Många minns säkert den blåvita tandkrämen med en tub som var förvillande lik en kaviartub.

Sommaren 1967 anställdes min make David som laboratoriechef på tvättmedelsfabriken vid Telefonplan. Hans kontor inrymdes i tyskarnas gamla bibliotek och kring bordet samlades kemisterna för att fundera ut hur man skulle bemöta Björn Gillbergs påstående om att tvättmedel höll på att förgifta jordklotet. Det gick ju lika bra att tvätta skjortor i gräddpulvret Pred som i det moderna tvättmedlet Sulfo. Ingen av företagets kemister rökte, men drack litervis med kaffe. Någon blev så ivrig att han välte ut kaffet på bordsskivan och på de redan nötta ställena blev det kaffefläckar.

Nya tvättmedel som Björn Gillberg skulle godkänna måste komma fram. Det gjordes försök med tillverkning med andra kemikalier och en ny sats tillverkades och röken från denna process steg ut från skorstenen. Den var blå och stank av gammaldags tvättstuga. David var inte receptansvarig men diskussionerna efteråt ägde rum vid bordet. Någon slog näven i bordet, kaffekoppen gick i kras och lämnade efter sig repor på bordet.

Tvättmedelsfabriken vid Telefonplan var inte lönsam. Det blev billigare for Kooperationen att köpa smink och schampo från andra tillverkare och på ett beslut på Kooperationens stämma beslöts att tillverkningen av tvättmedel gradvis skulle flyttas till Finland. När allt detta var klart i början av 1980-talet lades fabriken ner och byggnaderna och tomten såldes till det växande företaget LM Ericsson. Samtidigt gick David i pension och hans sista uppgift var att städa i biblioteket. Mitt bland böcker i kemi från 1930-talet låg en mapp med bilder tagna på den tyska tiden. Ingen var intresserad, så de fick följa med flyttlasset hem till oss. David skulle efter pensioneringen bevaka företagets patent på nya tvättmedel och som tack fick han ta med sig det stora biblioteksbordet, arkivskåpet med skjutdörrar och sex stolar från Finland.

Bordet och stolarna har inte haft en fridfull tillvaro hemma hos mig. Två av stolarna har fallit sönder och bordet har fått slitmärken av datorer och skrivare. Nu har det fått en ny duk och har förvandlats till ett matbord för tio personer.

Det händer att jag sätter mig vid kortändan, lägger upp middagsmaten på bästa porslinet och slår mig ner vid bordet. I den öppna spisen sprakar en brasa. Vid dessa tillfällen är det som om bordet vill berätta sin historia för mig. Men tyvärr får jag inte veta var det tillverkades.

Text och bild: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• krönika

• Kommentera