Vem älskar Svandammsparken?

KRÖNIKA. Svandammsparken är Midsommarkransens hjärta. Här rastas det hundar året runt. Det dricks folköl. Nu när våren kommer är det festivalstämning alla soliga dagar (filtar, gitarrer, kubb-spel, engångsgrillar – allt som ingår i begreppet “parkidyll”). På sommaren springer stadsdelens ungar nakna kring plaskdammen medan föräldrarna har picknick på gräsmattan. Oj, vad mycket jag har hängt här. Stått vid sandlådan under regniga söndagmorgnar. Mina två barn har lärt sig cykla i parken efter att jag sprungit framåtböjd runt runt och hållit i pakethållaren och själv badade jag med kläderna på i plaskdammen i ren eufori över att Spanien vunnit fotbolls-EM 2012.

Det låter idylliskt, allt borde vara perfekt.
Men. Jag avskyr parkfan.

Svandammsparken saknar all den charm som resten av Kransen är så full av. Man skulle kunna sammanfatta den så här: Obefintlig belysning. Få och fula bänkar. En trasig labyrint som ingen leker i. En grop i skugga som ingen vistas i. En “gräs”matta där bollspelare, grillare, dagisklasser och hundar försöker samsas med övergivna engångsgrillar (för att soptunnorna är överfulla och det inte finns några kärl för varma grillar). Resultatet är bollar på grillspettet, hundar som saboterar kubbspelet och förvirrade barn som mumsar på sin ketchupgeggiga korv på fel picknickfilt. Och så har vi EN lekplats med EN karusell och EN liten rutschkana. En gång började jag räkna hur många barn som trängdes på den underdimensionerade lekplatsen. Det var inte lätträknat – barn står sällan stilla – men de var runt hundra barn på en lekplats avsedd för max tio.

Men plaskdammen finns ju också, invänder någon. Jo, det stämmer. Knappt tre månader om året har de hundra barnen chans att trängas i en nedkissad plaskdamm också. De övriga nio: lerig gräsmatta som för tankarna till Woodstock efter festivalen, småbarnsrutchkana och en gisten karusell. Eller så kan de hänga vid stans kanske stökigaste återvinningsplats vid parkens ena hörn. Det är så mycket yta, så lite planering kring den.

För några år sedan gjorde jag mitt första och enda försök att hitta rätt person på Stadsdelsförvaltningen för att fråga varför Midsommarkransen förtätades samtidigt som inget gjordes för att anpassa vår park till detta. Men jag fick inget svar. Då började jag i stället betrakta parken som ett hopplöst fall. I mina mörkaste stunder har jag fantiserat om att jämna Svanis med marken och göra en stor parkering av området – det skulle lösa det eviga problemet med parkeringsplatser (förlåt, det är ingen bra idé!).

Framtiden ser dock ljus ut: Nu ska äntligen parken rustas upp och få bättre belysning, större lekplatser, vilstolar, trädäck, större plaskdamm och en liten bollplan. Det enda som saknas är min granne Saras förslag att göra en restaurang av elcentralen. Om det skulle bli verklighet insisterar jag att få det första glaset vin att skåla i. Vi ses i den (förhoppningsvis) nyrenoverade Svandammsparken 2019! Tills dess håller jag mig undan.

Text: Terri Herrera Eriksson
Foto: Alex Farnsworth

• krönika
• Terri Herrera Eriksson

• Kommentera

Annons:

Annons:

Gillar du det du läser? Swisha en peng till: 123 086 79 86  

eller donera via PayPal: