Krönika: Stor omsorg och lång väntan när hustrun bröt höften

KRÖNIKA. När hustrun sträckte sig efter tidningen fick hon en plötslig yrselattack och föll till golvet. Då hon försökte resa sig upp märkte hon att höften gjorde jätteont och inte gick att stödja på. Då larmade jag  1177.

Ambulansen skulle komma så fort som möjligt, men det tog tid. När ambulanspersonalen väl kom var de mycket professionella och informerade  om hur de skulle göra för att lyfta upp frun på båren. Det gick trots att det gjorde ont. SÖS informerades om att höften med tillhörande patient samt make var på väg.

Väl framme var ortopedteamet snabbt igång.  Två läkare, två sköterskor och en undersköterska alla med sina specialiteter – tog prover och bedömde patientens tillstånd. Och behov av narkos. Ingenting gjordes på en höft där inte!  Så småningom märktes att teamet fick mer och mer att göra när korridoren fylldes.

En av de två röntgenapparaterna var trasig så det blev lite pusslande. Detta gjorde att en del patienter, med rätt, kände sig åsidosatta. Efter ungefär en timma var det min frus tur. Det märktes att personalen var stressad, men de bad om förståelse för detta och gav information om läget. Det var skönt att få veta varför det blir som det blir ibland.

Uppe på avdelningen när hustrun duschat och gjort sig klar blev väntan väldigt lång.  Hon fick smärtstillande när det gjorde för ont och personalen gjorde vad de kunde för att se till att hustrun hade det så bra som möjligt. Den ansvarige läkaren förklarade vad som skulle hända men beskedet ”operation ikväll, inatt eller imorgon bitti” kändes inte så bra. Anledningen var att ingen kunde veta vilka akutfall som skulle komma in. Jag hade läst i Bättre Stadsdel om en motorcyklist som fördes till sjukhus. Var det kanske hit till SÖS?

När morgonen kom opererades patienterna i turordning. Dagen efter operationen fick frun bara ta ett fåtal steg och en ny röntgenbild togs för att kontrollera att höften var spikad och klar.

Personalen var verkligen omsorgsfull, de informerade om vad som skulle göras, svarade på allt och frågade om hur hon kände sig. Frun hade tackat ja till rehabilitering och träning på Huddinge sjukhus men på fredagskvällen då frun anlände dit fanns inga specialister tillgängliga. De var antingen lediga eller arbetade på andra avdelningar på sjukhuset.

Vi väntade i flera timmar innan den ansvarige jourläkaren hade tid att komma.

Men det är en annan historia.

Michael Eyre

• krönika

• Kommentera