Krönika: Arkitekten bakom husen i Aspudden och Midsommarkransen

KRÖNIKA. Det är många som ilar fram på gatorna och inte märker att det finns små statyer på olika platser i Stockholms sydvästra förorter. En av dessa är en liten fontän, som föreställer en pojke med påträngande naturbehov. Han finns vid Manhemsgatan och sattes dit år 1912. Den är huggen i grå granit och tyvärr vet vi inte namnet på stenhuggaren.

Statyn föreställer arkitekt Albin Brags son. Albin Brag var inte bara arkitekt utan också tecknare och akvarellmålare. Han ritade en sommardag av sin son och sedan fick en skicklig stenhuggare omvandla bilden till en staty.
Vi glömmer idag att de sydvästra förorterna fram till 1 januari 1913 inte tillhörde Stockholm utan var en del Brännkyrka socken. I socknen fanns stora lantegendomar, industriområdet kring Liljeholmens järnvägsstation och slumområdena Årstadal och Sjövik. Slummens kvarter hade byggts utan stadsplan och här saknades allt och latrinen grävdes ner i de små trädgårdslanden. Barnen drabbades ofta av paratyfus på grund av förorenat dricksvatten.

Områdena var blödande sår i socknens ekonomi. Nu gällde det att få skötsamma arbetare att bosätta sig i socknen. De skulle betala skatt till socknen och på så sätt få inkomsterna att räcka till fler skolor och utökad fattigvård. Ett krav från socknen var att alla nyinflyttade skulle kunna få njuta av moderna bostäder med vatten, avlopp, elektriskt ljus, gasspis i köket och gemensamma vattentoaletter i källaren. Helst måste de få tillgång till spårvagnar fram till bron till Södermalm i Liljeholmen.

När allt detta var på plats började de första husen byggas efter ritningar av Albin Brag. De var inflyttningsklara år 1911 och de står fortfarande kvar i Midsommarkransen och Aspudden.

Albin Brag var född år 1887 och han hade utbildat sig till arkitekt både i Stockholm och i München. Hans stil brukar kallas för stram jugend med stora inslag av hantverk. Tyvärr vet vi inte vilka murare och stenhuggare som utförde de vackra fasaderna, portarna och stengrunderna. Jugend var en period när hantverkskunnande uppskattades. Vilka som var stenhuggare och murare får vi aldrig veta. Själv blir jag lyrisk när jag tittar på portarna vid Hägerstensvägen.

Husgrunderna längs Hägerstensvägen är konstverk. Längs ner ligger ojämna gatstenar där man i stelnad form kan uppleva hur bergen skapades för ungefär 1900 miljoner år sedan. Över detta har murarna fogat in skrovliga tegelstenar i olika röda nyanser. Det är bara skickliga och konstnärligt begåvade murare, som kan skapa något så fascinerande.

Det märkliga med alla Brags hus är husens översta våningar tätt under taket. Plåttaken har helt andra färger än husens väggar och varje gata är som en akvarellmålning. Flera hus har burspråk, vilket får mig att tänka på hus i södra Tyskland.

Trots husens skönhet och alla bekvämligheterna var det svårt att få hyresgäster. En flicka beklagade sig senare livet över att gatan var en leråker och att det låg byggskräp på den. Innan spårvägsspåren hade kommit på plats gick det att åka buss. I varje buss fanns det sittplats för tolv personer och vid rusningstrafik blev det trängsel. Dessutom hade bussarna svårt att ta sig fram när det regnade och gatorna förvandlades till en trögflytande välling av smutsig lera. Då var det enda sättet att komma till Liljeholmen var att föröka få tag på en hästdroska.

Det fanns reklam om de nybyggda områdena i Brännkyrka socken. I den lilla skriften Stockholms förstäder och villasamhällen skildras speciellt Aspudden mycket idylliskt. Här är bostäderna moderna och runt husen växer tallskog. Luften är fylld av livgivande ozon och det är inte långt till närmaste spårvagnshållplats. När det gällde Midsommarkransen trycktes en stor reklamaffisch upp och en kopia finns nu i Midsommarkransens tunnelbanestation. Bilden heter Framtidsperspektiv Stockholm juni 1910 och är ritad av G. H. Sandberg och A. Ljunggren.

Affischen var reklam. Här fanns lägenheter att hyra och villatomter att köpa. Hit skulle framtiden komma med lokalbussar och spårvagn. Säkert är jag inte den enda som förgäves har försökt spana i de olika husen på bilden. Jag har de sista dagarna gått igenom kyrkböckerna för åren runt 1910. På den tiden var det vanligt att en affärsägare bodde i närheten av sin affär. Någon urmakare har jag inte hittat.

Trots de vackra husen blev inte området som reklammakarna hade hoppats på. Det dröjde ända fram till åren efter det andra världskriget tills alla tomterna var sålda och nya hus hade byggt upp. Då hade smaken förändrats och jugend var hopplöst gammalmodigt. Den gamla stammen murare och stenhuggare fanns inte längre. Den ena porten är den andra lik och några fantasieggande grunder i de nyaste husen går det inte att hitta. Hästdroskorna kommer aldrig att fylla gatorna och idag lämnar vi inte in en klocka till reparation utan köper en ny.

Min önskedröm är att alla som ser reklamaffischen i tummelbanestationen ger sig ut på spaning efter den tid som flytt. Det finns mycket att upptäcka i både Aspudden och Midsommarkransen.

Text och bild: Carin Önnestam
Bild: Jordgubbe,Holger.Ellgaard

Carin Önnestams blogg

Mer om och av Carin Önnestam här.

Litteratur
Stockholms förstäder och villasamhällen 1911 författare ej namngiven
Ingemar Johansson : Stockholms bebyggelsehistoria ISBN 91-7844-088-2

• Albin Brag
• carin önnestam
• krönika

• Kommentera