Krönika: Charlottendal i Gröndal och kryddkramhandlare Keisner

KRÖNIKA. Varje gång jag är i Stockholms grönområden hittar spår av förflutna tider grips jag av glädjerus och vill skrika ut min hänförelse. Detta har hänt en av de sista dagarna när jag lät blicken glida till ett hål i vegetationen vid Mälarens strandkant strax intill en nedlagd fabrik i Lövholmen. Här upptäckte jag rester av en brygga. Hit kom i mitten på 1700-talet kärlekssugna män för att få uppleva ljuva stunder på krogen Ludikulla. Detta manliga nöje upphörde i slutet av 1770-talet när kryddkramhandlare Anders Keisner köpte krogen, rev de gamla husen och skapade ett ståndsmässigt sommarnöje, som han uppkallade efter sin hustru Charlotte. Enligt husförhörslängden för Brännkyrka socken år 1781 bodde det en läskunnig trädgårdsmästare på Charlottendal. Några spår av ägaren till fastigheten finns inte i kyrkböckerna. Vem var denne kryddkramhandlare och hur kom det sig att han fick så god ekonomi att han kunde satsa på ett vackert sommarnöje?

Tjugo år tidigare, år 1761 var ett år när skördarna slog fel och tiggare traskade runt på Stockholms gator och torg. Många av dessa dämpade hungern med starkt kryddat finkelbrännvin och berusade män och kvinnor raglade fram överallt. Fylleslagsmål hörde till dagen. Det beslutande organet för vårt land var Kammarkollegiet och dess president hade mycket stor makt. Tillsättningen av denne president var politisk och de två partierna Hattarna och Mössorna utmanade ständigt varandra. Detta år hade Hattarna makten och president i Kammarkollegiet var Karl Fredrik von Höpken. Han undertecknade alla handlingar om beslut och sedan fick kung Adolf Fredrik sätta dit sin namnstämpel.

Vintern kom och den 3 december hölls ett sammanträde i Kammarkollegiet. Det viktigaste beslutet blev att all husbehovsbränning i städerna Stockholm, Göteborg och Karlskrona skulle förbjudas och krögare, som tidigare haft tillstånd för att tillverka brännvin, fick detta indraget. Det blev också förbjudet att sälja brännvin innanför städernas tullar. Dessa beslut förde med sig att alla, som önskade sig ett par supar till middagen, fick fara ut till värdshus utanför tullarna. Det enda värdshus som finns kvar sedan denna glansperiod är Stallmästargården.

Ungefär samtidigt fick Anders Keisner burskap i skrået för kryddkramhandlare i Stockholm. Var han hade sitt försäljningsställe har jag inte lyckats ta reda på, troligtvis låg det i närheten av Skeppsbron. Det var en smula riskabelt att satsa på kryddor, som var något som endast de välbärgade hade råd att köpa. Den svenska ekonomin var i gungning och inflationen var ett gissel för vanligt folk.

Den svenska utrikeshandeln började ta fart efter freden i Nystad 1721. Holländska skepp kom till Stora Sjötullen vid Blockhusudden. De fortsatte sedan till Skeppsbron, där de lastade av sina varor. Här bodde de förmögna affärsmännen och bakom de vackra fasaderna låg deras magasin. Kryddor var en eftersökt vara och ett användningsområde var att med hjälp av olika kryddor dölja smaken av finkelolja i brännvinet. Ett annat var att krydda maten. Det är ett känt faktum att starkt kryddad mat kan dämpa upplevelserna av hunger och minska aptiten. Under krigsåren och år, när skördarna slog fel, var maten mycket saltad och helst skulle den ha en strak smak av peppar. En genomgående dryck var brännvin, som hade smaksatts med olika odlade eller vilda växter. Bruket med starkt kryddad mat blev mattradition fram till mitten på 1700-talet när bland andra Carl von Linné påpekade att detta kunde vara hälsovådligt.

År 1755 började förändringen av hur svenskarna såg på matlagning få genomslag. Då kom boken ”Hjälpreda i hemmet för unga fruentimber” ut. Författarinnan var Anna Christina Warg och boken kallades sedan för Cajsa Wargs kokbok. Författarinnan varnar för starkt kryddad mat och ville gärna se stor variation när det gällde att krydda både mat och brännvin. Att då sälja kryddor innebar att försäljaren borde kunna ge råd om matlagning och smaksättning av finkelbrännvin. De besuttna ägde som regel en fastighet utanför tullarna och här var det fritt fram för att bränna sitt eget brännvin.

Anders Keisner hade burskap i Stockholm, vilket innebar att han fick delta i valet av vem som skulle bli representant för Stockholm i borgarståndets i riksdagen. Borgarståndet hade glidit över från att tidigare söka sig till Hattarna till de fredsvänliga Mössorna. En av anledningarna kan ha varit att köpmännen längs Skeppsbron upplevde Hattarna som krigshetsare och en annan var att den inkomstbringande salthandeln med länderna runt Medelhavet skulle försvåras om ett krig bröt ut. När Gustav III den 19 augusti 1772 drev igenom en ny regeringsform, som gjorde honom enväldig, vägrade borgarståndets talman Carl Fredrik Sebaldt att skriva under godkännandet av en ny regeringsordning. Det blev en av ståndets tjänstemän, som fick göra detta. Man hade fått nog av enväldiga kungar, som inte drog sig för att starta nya krig.

Handeln vid Skeppsbron påverkades inte av den nya regeringsformen. Fartygen kom och lossade sina laster och köpmännen kunde bygga upp sina förmögenheter. Under dessa är minskade Stockholms befolkning. Mycket berodde detta på att staden saknade renhållning och att snuskets sjukdomar skördade många offer. Alla, som hade möjlighet, flyttade sommartid bort från staden. En av dessa var kryddkramhandlare Anders Keisner.

Kryddkramhandlare Keisner, som var med och röstade fram att Carl Fredrik Sebaldt fick representera Stockholms borgare i riksdagen, skulle idag ha varit helt bortglömd om inte hans sommarbostad finns kvar. År 1795 gjordes en förteckning på stadens kryddkramhandlare och då hade kryddkramhandlare Keisner dragit sig tillbaka.

Bilden på Charlottendal är nytagen. Det är tack vare byggmästare Olle Engkvist som huset har bevarats. År 1947 skedde renoveringen och allt gjordes för att återskapa det sena 1700-talet. De gamla träden i trädgården fick stå kvar.

De vackra fasaderna längs Skeppsbron finns fortfarande kvar, men någon kryddhandel i gränderna i Gamla Sta´n har jag inte hittat.

Inspiration till denna blogg har jag upplevt vid läsningen av nätupplagan av Svenskt Biografiskt Lexikon, Norstedts svensk historia 1721 – 1830 och handlingar i Stockholms stadsarkiv.

Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

Bild 2(Charlottendal): Holger.Ellgaard

• carin önnestam
• Charlottendal
• krönika

• Kommentera