Krönika: Nyborg – ett torp under Hägerstens gård

KRÖNIKA. Det är en resa tillbaka drygt tvåhundra år i tiden att söka upp Nyborgsgränd i Midsommarkransen. Den lilla gatan slingrar sig försiktigt från tunnelbanestationen ner mot Tellusborgsvägen. De äldsta husen längs gränden uppfördes före det första världskriget och under den tid när Midsommarkransen var en del av Brännkyrka socken.

De styrande i socknen hade vid sekelskiftet 1900 fått problem i Sjövik. Godsägaren på Årsta gård hade uppfört en rad sommarstugor vid stranden av Årstaviken. Det blev inte som godsägaren hade tänkt sig. Sommargästerna hittade trevligare ställen och in i huset flyttade arbetarfamiljer. Brunnsvattnet räckte inte till och latrinen tippades rakt ner i viken. Detta blev ett slumområde dit länsstyrelsen kom och gjorde inspektioner efter epidemier av paratyfus. Allt borde rivas, men det kunde bli problem med markägaren. Dessutom saknades en ordentlig stadsplan för området.

Efter det att Tellus tegelbruk gått i konkurs strax efter år 1905 inköptes området i Midsommarkransen av Nyborgs AB, som hade för avsikt att bygga bostadshus. För att det inte skulle bli ett gytter av kåkar beslöt sig sockenstämman för att låta en arkitekt rita en stadsplan och på ett tidigt stadium rita in vattenledning med avlopp. Det fick inte växa upp ett nytt slumområde.

Stadsplanen ritades av arkitekt Per Olov Hallman och godkändes år 1907. Denne arkitekt hade studerat i Tyskland och fascinerats av de östtyska medeltida städerna med sina slingrande gator och oregelbundna kvarter. Något liknande ville han skapa i Midsommarkransen. Helt medeltida skulle det inte vara. Mellan husen borde det finnas grönområden med plats för små planteringar, soptunnor och piskställ. Allan Bard, arkitekten som ritade husen, var inne på nästan samma linje. Här skulle det bli något av medeltiden med torn och tinnar men med en modern färgskala i gult och rött.

När jag dessa gråmulna decemberdagar har traskat Nyborgsgränd upp och ner är det inte i första hand de båda arkitekterna jag tänker på. Namnet Nyborg är spännande. Det syns för första gången i socknens papper vid sekelskiftet 1800. Då kom folket från detta torp under Hägerstens gård på husförhör. Prästen skrev ner ganska mycket om dessa idag bortglömda människor.

På torpet bodde Jonas Asplund och hans dräng med familj. Jonas Asplund utsattes för förhör. Han var antecknad som gift och nu gällde frågan var hustrun fanns. Det märks på anteckningarna i marginalen att Jonas Asplund slingrade sig. Till slut medgav han att hustrun bodde i Stockholm. Någon gång efter detta husförhör flyttade Jonas Asplund till Stockholm och drängen med sin familj var de enda som bodde på torpet.

Prästen är utförlig när det gällde skildringar av drängfamiljen. Både man och hustru hade tidigare bott i Botkyrka, båda var läskunniga och de kunde ordentligt redogöra för olika bud i katekesen. De hade fem barn, tre döttrar och två söner. De två äldsta döttrarnas ansikten var fyllda av ärr efter koppor. De kunde med möda läsa en okänd text och hade vissa kunskaper i katekes. De var i på väg in i vuxenlivet. Den äldste sonen var några år yngre. Han kunde läsa knaggligt men saknade kunskaper i katekes.

Det märkliga med denna familj var att de varje år i april och oktober gick till skriftmål och nattvard i Brännkyrka kyrka. Jag funderar över hur de kom hit. Fick de låna häst och vagn på Hägerstens gård eller måste de traska hela vägen till kyrkan?

Drängfamiljen bodde kvar på Nyborg i nästan tio år. Barnen fick arbete i Stockholm och flyttade en efter en och till slut följde färäldrarma och den yngsta dottern efter.

År 1811 flyttade arbetskarlen Lars Engström med hustru och två söner in i torpet. Mannen var 45 år gammal och hustrun mågra år yngre. Båda två försökte tappert att läsa en för dem okänd text och de hade dåliga kunskaper i katekes. De uppmanades att varje höst komma till skriftmål i Brännkyrka kyrka. De var lydiga och gjorde som prästen sa. Paret hade två tonårspojkar. Den äldste läste flytande och den yngre med möda. Ingen av pojkarna hade kunskaper i katekes.

I torpet bodde en änka med tre barn och en dräng. På andra ställen i kyrkoarkivet finns skildringar av män, som kallats in i lantvärnet och sedan stupat i kriget. I de flesta torp och gårdar fanns det inhyseshjon. Det märks i husförhörslängden att prästen kände ett behov av att trösta denna änka och hennes barn. Ingen av dem kunde läsa och under förhöret fick de lära sig att känna igen några bokstäver. Drängen kunde inte läsa och hade inga katekeskunskaper. Någon ålder på drängen finns inte upptecknad. Kanske hade han varit med i kriget mot Ryssland, blivit så omtumlad i ett blodigt slag att han hade förlorat minnet.

Jag har stått på Nyborgsgränd och tittat in i ett grönområde mellan två hus. Piskställningen fanns kvar och jag funderade över vilka som släpar ut sina mattor och täcken, hänger upp den på ställningen och med all kraft bankar ut dammet. Terrassen berättar om odlarflit på 1800-talet. Vem byggde dessa terrasser och vad odlades här? Kanske var det de koppärriga flickorna som odlade krydd-och läkeväxter, som de kunde sälja till en apotekare inne i Stockholm eller kanske var det änkan, som här hade ett potatisland.

Jag har blivit nyfiken på komminister Gällerstedt, som under denna tid tjänstgjorde i Brännkyrka. Han hade blivit åthutad av Årstafrun, som ansåg att kyrkan inte hade några rättigheter att bestämma över hennes liv. Hon var en myndig änka och hennes familj var inskriven i Riddarhuset. På Årsta hade prästen mötts av ett illa dolt förakt, här i det oansenliga torpet kunde han visa kärlek och omtanke.

Text och bild: Carin Önnestam
Bild: Mauro Rongione Copyright: Stockholms Stadsmuseum

Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera