Krönika: Strövtåg i Liljeholmen med Erik Asklunds bok i handen

KRÖNIKA. Det är något visst med skymningen i Liljeholmen. Himlen glänser i rött och julens frid känns mycket nära.

 Idag är det fint att äga en bostadsrättslägenhet i Liljeholmen. Här bor välbärgat folk som har råd att kosta på sig en vacker och doftande julgran eller att kila in hos Clas Olson och köpa en av plast. Årets julkalender tar oss hundra år tillbaka i tiden, till en värld utan mobiltelefoner och datorer, en tid när plast var helt okänt. Vi vet ganska bra hur folket levde i området år1920-talet tack vare Erik Asklunds bok `Svältkrans` och dagböcker, som skrevs av prästerna på Långholmens fängelse.  Många av de intagna kom från slumområdet runt sjön Trekanten. Erik Asklunds bok kom ut under de sista månaderna krigsåret 1944.

Hösten 1944 var Liljeholmen ingen trevlig stadsdel att bo i. Tack vare närheten av Beckers färgfabrik var husen nålade i glada färger och tillfälliga besökare tyckte att området var mysigt. Mellan husen fanns det små trädgårdsland med vildaplar och uppgrävda potatisland. Men skenet bedrog. Mellan husen låg en behaglig doft av hembränning och där vilade stilla dagar en stank av överfyllda dasstunnor. Bråkande tonårspojkar drog runt på gatorna och om de hade möjlighet stal de cyklar och annat, som gick att sälja.

De hade ingen bostad och fanns bara som ett namn i boken över församlingens bok över obefintliga. Polisen ingrep och de dömdes till fängelsestraff, som skulle avtjänas på Långholmens fängelse. Tack vare fängelseprästens innehållsrika dagböcker vet vi att pojkarna hade slarvat sig igenom folkskolan och att flera av grabbarna kunde nätt och jämnt läsa. I fängelset hände det mer än en gång att de började slåss och då använde de stolarna som vapen.

LÄS ÄVEN: Krönika: Här är Vintervikens spännande historia

Husen hade uppförts i spekulationssyfte i slutet på 1800-talet. De var slarvigt byggda och på höstarna kröp kyla och fukt in genom springorna. Nu kom trasmattor fram och placerades framför sprickorna. Husets varmaste ställe var framför köksspisen och här fanns ett litet bord. Husen saknades elektriskt ljus och över bordet hängde en osande fotogenlampa. I ordentliga familjer höll mor i huset ett vakande öga på barnen så att de läste sina läxor ordentligt. Barnen måste få en bättre framtid. Här var hoppet levande.

På andra sidan av bron glittrade staden med biografer och danssalonger. Detta lockade ungdomarna bort från de gamla träkåkarna och Hornsgatans vackra tegelfasader födde i dem drömmar om en bättre värld. Tonårsflickorna greps av äventyrslust, kanske skulle de med rätt uppvaktande kavaljer skapa sig en trevlig framtid som hemmafru. Ofta slutade allt med en katastrof. Det blev kvinnoasylen där de kunde föda sitt utomäktenskapliga barn. Prästen antecknade att fadern var okänd.

Erik Asklund traskade ofta över Liljeholmsbron för att bekanta sig med det skrämmande Liljeholmen. En vinterdag stötte han ihop med ett par ungdomar, som hade åkt skidor över bron. De tittade storögt på den målade och fallfärdiga husen och undrade om man verkligen kunde bo i dessa ruckel. De fick ett oväntat svar.

”Kom tillbaka till våren när vildaplarna blommar!”

De äldre männen upplevde att det inte längre fanns något hopp. De köpte hembränt och tröstade varandra genom att berätta om de lyckliga barndomsåren före storstrejken 1909. Hösten var festernas rid. Då samlades folket under vildaplarna, hängde kulörta lyktor med stearinljus i trädgården. Kaninerna, som hela sommaren levt på balkongerna, slaktades och serverades tillsammans med potatis. Man åt, sjöng och gladde sig åt att ha trevliga grannar.

De äldre hade år 1944 förlorat hoppet och sjönk in i minnenas värld. Att berätta vad de hade upplevt blev en flykt från dagens brutala verklighet. De mindes storstrejken 1909. Då fanns det sammanhållning och hjälpsamhet. Allt detta hade försvunnit ock skulle nog aldrig komma tillbaka. I detta armod gick det att hitta livsglädje som höstens gårdsfester med hemodlad potatis och stekt kanin. Det hörde till att alla som hade en bra bostad skulle ha en sommarkanin. Man delade på det lilla som fanns.

Jag har med Erik Asklunds bok i handen strövat runt i Liljeholmen och varit på spaning efter rester av det han skildrar. Det finns spår av trädgårdar kring tvärbanan vid Liljeholmen men alla vildaplar har huggits ner. Ett fåtal gamla hus finns kvar och nu är balkongerna inglasade. Dagens barn är inte ute på höstarna och samlar gräs för torkning till balkongkaninerna. De går hem och spelar datorspel. Flera mammor har gett upp hoppet om att deras barn skall få bra skolbetyg och komma in på ett statusgymnasium som Södra Latin eller Östra Real.  Erik Asklund har de aldrig hört talas om. Kunskap om vårt lands litteraturhistoria är inte lika omfattande som den var på 1950-talet.

Det är något visst att stå vid ett av de kvarvarande husen i Gröndal. De har renoverats och lägenheterna är nu bostadsrätter. Det är sällan någon av dessa lägenheter blir till salu.

Det är märkligt. Jag leder ibland stadsvandringar och det kan komma över 20 personer. Det är alltid några tonårspojkar med och de ställer frågor om det fanns telefoner och hur man lagade mat när det inte fanns några mikrovågsugnar.

Text: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera